Istanbulbiennalen 1 (16/9-30/10)

När Vasif Kortun, en av Istanbulbiennalens curatorer, gästade Stockholm förra året framhöll han att en biennal måste stå i dialog med staden för att lyckas. Att årets Istanbulbiennal kort och gott fått namnet ”Istanbul”, är därför inget att förvånas över. Biennalen har i år sökt sig bort från de mer anslående kulturminnesmärkena, för att lyfta fram den urbana staden, detta i ett försök att föra tidigare biennalers diskussion om orientalism in i en ny fas. Utgångspunkten är det personliga och intima mötet med staden. Därifrån vidgas perspektiven till en makropolitisk nivå för att återigen söka sig tillbaka till den personliga upplevelsen.

Såsom allt oftare i dagen utställningsdiskurs har de båda curatorerna lagt stor vikt vid sin metod. Hälften av de inbjudna konstnärerna har varit stipendiater på Platform, Istanbuls ateljéprogram, och tillbringat kortare eller längre perioder där. Vasif Kortun, som dessutom är chef på denna institution har också bistått med sin kunskap om regionen och dess konstscen. Som medcurator har han haft Charles Esche, tidigare chef på Rooseum i Malmö och numera stationär på Van Abbemuseum i Eindhoven, Nederländerna.

Stadsdelarna Beyoglu och Galata, där biennalens utställningslokaler ligger, har länge varit stadens kosmopolitiska centrum, dit minoriteter främst från Europa sökt sig. Idag ligger de mest moderna shopping- och nöjesstråket här. Men bakom huvudgatan Istiklal Caddesi återkommer den gyttriga statsbilden med små hantverkarbutiker, fyllda med allsköns produkter. Vandringen mellan utställningslokalerna blir betydelsebildande för utställningen. 15-miljonsstadens lukter, påträngande biltrafik och livliga folkliv återkommer i biennalens olika konstverk. Intryck, känslor och fakta läggs på varandra.

Den nationella fördelningen av konstnärer har sin tyngdpunkt i Turkiet, och tunnas sedan ut ju större den geografiska radien blir. Med andra ord är det många israeliska och egyptiska konstnärer, men också en stor del från Östeuropa. Kanske är det symptomatiskt att besökaren återkommande möts av Jakup Ferris dråpliga videoverk. Som ung konstnär från Pristina försöker han med olika metoder skapa sig en plats i konstvärlden. Taffliga konstnärspresentationer, en högtidlig familjehälsning, allt vittnar om ett lillebrorskomplex från öst. Verket fungerar som en reservation, där vi för en stund skall bli påminda om hur isolerad och artificiell konstvärlden är. Detta hindrar dock inte att de flesta verken bygger på en förförståelse av de koder som konstituerar konstvärlden.

Hala Elkoussys verk ”Peripheral Stories” lyfter också fram berättelser från periferin. Gigantiska höghusområden i Kairos utkanter väntar på att bli bebodda. Allt är öde och färgat av sandens rödbruna ton. Ur dessa ickemiljöer växer berättelser fram om det föräldralösa barnet som bröt armen för att ingen brydde sig, eller kvinnan som prostituerade sig på kvällarna för att kunna försörja sin son. Berättelserna har ett surrealistiskt drag och påminner i sin ton om Isaac Juliens filmer. Sensualismen, det absurda och oväntade skulle kunna benämnas som en sorts arabisk magisk realism, där den postkoloniala konflikten presenteras i en episk form.

Ett av de få intressanta måleriska inslagen står IRWIN för. Gruppen har varit verksam i Ljubljana sedan 1984. Med titeln ”From 'Was ist kunst' to 'Icons'” kopplar de greppet om den visuella retoriken från avantgardism till totalitära system. Målningarna är placerade i en salongshängning, där vissa bildelement återkommer i en nihilistisk blandning. Ett kors kan både stå för suprematism, nazism och katolicism. Den gode arbetaren är frekvent, liksom alplandskap och brinnande hjärtan. Målningarna påminner om Dick Bengtssons modernistiska formspråk, där bildelement spränger sig in som gör all tolkning osäker.

Mellanösternkonflikten är ett återkommande ämne. Ofta är det judiska konstnärer som från sin horisont försöker visualisera känslan av hot eller skuld. Mest konkret blir det när Yaron Leshem fotograferat en konstruerad palestinsk by som används som träningsmiljö för israeliska soldater. På avstånd fungerar illusionen, men tränger man närmare syns kulissverket. Modellen sammanfattar den israeliska armens instrumentella förhållningssätt till den palestinska befolkningen på ett slående sätt. I videon ”CNN Project” har Leshem också drivit med den heroiska nyhetsrapporteringen från invasionen av Irak. Filmad i ljuset av en mörkerkamera med helikopterljud i bakgrunden följer han händelsernas utveckling. Hur nyhetsbilder och andra bilder från Irakkriget sipprar ut till omvärlden har också Sean Snyder belyst. Han tar fasta på hur små detaljer återkommer såsom västliga konsumtionsvaror. Detta blir uppenbart i bildmaterialet från Saddam Husseins gömställe, men också de amatörfotografier som amerikanska soldater lagt ut på webben. I en tematisk hängning visas soldatlivets banala sidor. Vad fotograferar soldaterna? Ja inte är det speciellt mycket husrannsakningar och arresteringar. Istället förekommer vardagliga motiv, ibland med kuriosa inslag som rosa kycklingar, ett rum fullt med pengar och inte minst Bathpartiets barocka inredningskonst. Att Turkiets egna konflikter, folkmordet på armenierna och förföljelsen av kurderna lyser med sin frånvaro var väntat, då den Turkiska staten fortfarande lever i total förnekelse på denna punkt. Kanske hoppades man att representationen av dessa närliggande konfliktområden skulle hjälpa betraktaren att lägga det ena till det andra…

Staden som fenomen undersöks från olika vinklar. Istanbuls och andra städers drastiska steg in i en liberal marknadsekonomi belyses med arkitektoniska modeller och diagram. Tintin Wulias animering visualiserar urbaniseringens mönster i en speedad hastighet. Husen poppar upp som svampar ur jorden och efter dollarregn kommer gated comunities. Just gated comunities lär vara ett påtagligt fenomen i det nya Istanbul. Men också den parallella ekonomin, som till synes står utanför de globala tendenserna, såsom gatuförsäljning, lyfts fram i utställningen. Mario Rizzi har i filmen ”Murat och Ismail” skildrat en skomakare, som fortfarande gör skor och hans medelålders son. Den lilla butiken har svårt att gå runt på denna arbetskrävande hantverkarnäring. Men fadern håller stolt fast vid sitt yrke. Sonen, som brottas med alkoholproblem, en skam i detta muslimska land, har svårare att finna sin plats i tillvaron. Han sitter mest och dricker raki. I staden passerar han en grupp transvestiter som demonstrerar mot polisvåld. Filmens persongalleri visar vilken motsägelsernas stad Istanbul är. Hur kan människor med så skilda värdegrunder samexistera? Att dessutom hitta en enad väg gentemot ett splittrat Europa i EU-förhandlingarna kommer inte att bli lätt. Samtidigt ger biennalen EU en rejäl känga för sin enögda syn på Turkiet.

Ungdomskulturens universella karaktär har Phil Collins lyft fram genom att ordna en Smithskaraoke i Istanbul. Även här har Morrisseys lättjefulla ångest en hemvist. Fansen har inte direkt någon rockabillyfrisyr, men går hängivet upp i projektet. Ruangrupa från Jakarta behandlar också kändiskult. I Turkiet har de lyft fram den populära skådisen Kemal Sunal. Filmaffischer har hängts upp, liksom T-shirts med tryckta citat från skådespelarens olika roller.

Även om stadens händelserika historia till stora delar lyser med sin frånvaro görs ett undantag i Deniz Palace Apartment. Utställningslokalen är ett gammalt lägenhetskomplex med anor från 1800-talet. Här har många konstnärer gått i dialog med rummen. En sopborste gjord av en peruk sveper genom en svit. Servet Kocyigit hyllar hemmets turkiska kvinnor. Närmast ett liv levt i dessa miljöer kommer Michael Blum med installationen om Safiye Behar. Denna kvinna föddes i Istanbul 1890 i en fattig judisk familj. Med åren blev hon en av vänsterrörelsens och kvinnorörelsens ideologer. Så småningom följde hon efter sin man till Chicago, men innan dess lär hon ha haft ett förhållande med Mustafa Kemal, det moderna Turkiets grundare. Safiye Behar var inflytelserik under sin tid, men har lämnat få spår i historieböckerna. I en intervju med barnbarnet och Chicagoarkitekten Melik Tutuncu målas bilden upp av en stark och fritänkande kvinna. Dramatiken förstärks av barnbarnets amerikanska frispråkighet, som får intervjun att låta som en talkshow. När Tutuncu berättade hur Safiye Behar gav Mustafa Kemal läxa på Marx Kapitalet för att försäkra sig om att han tillgodogjorde sig hela boken rynkar några av de turkiska besökarna i rummet på ögonbrynen.

De två svenska bidragen har inte allt för uppenbara kopplingar till biennalen för övrigt. Johanna Billings musikaliska projekt utspelade sig på en musikskola i Zagreb, där hon lät barnen uppföra låten Magical World. Som vanligt är det i de små nyanserna Billing har sin styrka, där barnens kroppsspråk och ansikten pendlar mellan osäkerhet, glädje och sökande efter bekräftelse. De brustna tonerna bär ibland, en metafor för Kroatiens trevande strävan efter demokrati och mänskliga rättigheter. Ola Pehrsons ”Hunt for the Unabomber”, som tidigare visats på Galleri Lars Bohman, framstår som en solitär i sammanhanget. Visst finns det andra konstnärer som snuddat vid dokumentärens och fiktionens oheliga allians, men på ett helt annat sätt.

Hur sammanfattar man då denna biennal? Besökaren får inga tematiskt ordnade utställningar. Trådarna får man själv dra, och på sätt och vis skapa sin egen berättelse. Esche och Kortun beskriver den avantgardistiska konsten som en hermeneutisk tolkningsspiral och kanske kan hela biennalen betraktas så. Ur ett myller av röster framträder så småningom vissa unisona stämmor.

Bilder (uppifrån och ned): Yaron Leshem, IRWIN, Servet Kocyigit, Ola Pehrson