Malmö Konsthall: Simone Aaberg Kærn (25/5-20/8)

Det finns lika många sorters feminism som det finns feminister, inte bara en feminism utan flera olika ”feminismer”. Så formulerar åtminstone en feministisk skola saken. En annan mer personlig strategi är Simone Aaberg Kærns så kallade ”aerofeminism”. Där förenas drömmen att flyga med diskussionen om kvinnliga förebilder. Den klassiska pojkdrömmen att bli stridspilot kan visst lika gärna vara en flickdröm.

Påståendet att konsten är gränsöverskridande får väl betraktas som något av en plattityd. Det utesluter inte att dagens konstnärer ständigt hittar nya infallsvinklar på temat. Få har gjort det som Simone Aaberg Kærn. I ett litet flygplan från 60-talet har hon korsat flera geopolitiska gränser i luftrummet. Det började 2002 med att hon läste i en dansk tidning om den 16-åriga flickan Fariel i Afghanistan som ville bli stridspilot. Simone bestämde sig för att flyga dit och hjälpa henne på traven. Färden som startar i Lille Skensved dokumenteras i filmen ”Om konsten att flyga till Kabul” (2005) som förutom i samband med utställningen ”Open Sky” också visats på bio tidigare i sommar. Det enmotoriga flygplanet av märket Piper Colt som Kærn flög till Kabul hänger nu ner från taket i Malmö Konsthall. Men trots det vanskliga i projektet att flyga från Danmark till Afghanistan i en

40 år gammal farkost – där det inte ens finns plats för fallskärmar till piloten och hennes besättning, pojkvännen Magnus Dejmar – väntade större utmaningar än så. De riskerade inte bara livet genom att flyga in i landet från Iran utan tillstånd från den amerikanska militären som kontrollerar luftrummet. Till slut visade det sig vara ännu svårare att passera sociala och kulturella skiljelinjer på marken än att gäcka det militära revirtänkandet uppe i skyn. För även om förekomsten av dem underlättar låter sig förändringen av världen till en mer jämställd plats inte så enkelt reduceras till skapandet av kvinnliga förebilder. Jämställdhetsproblemen löses inte automatiskt för en yngre generation kvinnor genom att kvinnor före dem lyckats förverkliga sina drömmar. Eller för att kvinnor från en del av världen föregår med gott exempel för kvinnor i en annan. Det fick Kærn lite bittert erfara i mötet med Fariel som när det väl kom till kritan inte hade möjlighet att löpa linan fullt ut.

Den feministiska diskussionen om kvinnliga förebilder är kanske tydligast i ”Sisters in the sky” från 1997. Inför tillblivelsen av detta verk – som delvis består av målade porträtt av amerikanska kvinnliga stridspiloter under andra världskriget – tog Kærn själv flygcertifikat. De kvinnliga pionjärerna intervjuas också av konstnären. I några dokumentärfilmer berättar de numera åldersdigna kvinnorna om glädjen över att kunna förverkliga sina flygdrömmar. Men också om den ambivalenta känslan av att det skedde under så tråkiga omständigheter och hur det var att sedan bli snuvad på konfekten när kriget tog slut. För anledningen till att kvinnor släpptes in på traditionellt manliga domäner var inte några jämställdhetssträvanden från samhällets eller militärens sida, utan handlade om att männen gick åt i strider på marken. Under efterkrigstiden konserverades könsrollerna igen och de kvinnliga piloterna föll utanför den gängse historieskrivningen. Cirka 60 år senare synliggör Simone Aaberg Kærn dem igen. I någon mån omkullkastar hon också våra stereotypa föreställningar om andra kulturer. Att Turkiet idag har fler kvinnliga stridspiloter än i alla europeiska länder sammantaget är det kanske inte så många som vet. En annan föreställning som faller platt till marken är den att kvinnor av naturen skulle vara mer fredligt sinnade än män. Med undantag för konstnären själv har de flesta i hennes flygande systerskap som spänner över kulturer och generationer varit verksamma inom militären.

”Open Sky” är uppbyggd som en resa där många av verken är fragment tagna från filmen, antingen i form av kraftigt uppförstorade grovkorniga fotografier eller som filmsnuttar. Några av kortfilmerna är inte uttalat feministiska. Bildskärmarna de visas på är uppställda i en cirkel runt en skulptur utformad som en kompass. I hörlurarna vittnar människors röster om den kulturfientliga talibanregimens framfart i Afghanistan. Den resulterade bland annat i att 1 500 år gamla Buddha-statyer sprängdes till stoft och att en serietecknare slutade ge ut sitt seriemagasin. I ett annat rum finns Google Earth projicerad på en vägg så att besökaren på digital väg själv ska kunna klicka sig fram till resmålet. För att mellanlandningarna inte bara ska erbjuda fönster tomma på information krävs dock en del omvårdnad. Det tekniska underhållet av utställningen står i kontrast till den mekaniska skötseln av det enmotoriga flygplanet som Kærn flög till Kabul. Men trots att piloten i sin konstnärliga resa för det mesta rör sig högt uppe bland molnen kan hon knappast beskyllas för att vara alltför teoretisk. I stället för att bygga luftslott som frammanar känslan av en öppen och fri sfär växer insikten om hur strikt kontrollerad himmeln egentligen är. Frånvaron av en mer poetisk dimension kan ses som en konsekvens av Kærns konstnärliga praktik. Med den kommer hon å andra sidan ganska långt. Den tog henne hela vägen till Kabul. Och Fariel fick en flygtur över staden.

Adress: S:t Johannesgatan 7