Moderna Museet, Stockholm: ”Africa Remix” (14/10-14/1 2007)

Av alla geografiska regioner i den postkoloniala verkligheten är Afrika den minst hoppingivande och mest efterblivna kontinenten. Åtminstone är det den bilden man får när man följer nyhetsflödet. Afrika är för många invånare i västvärldens länder i stort sett detsamma som AIDS, massvält, inbördeskrig, folkmord, epidemier och politiska ledare drabbade av hybris eller galenskap av varierande grad. Till och med officiella organ som FN har stundtals svårt att se ljuset i änden av den mycket långa och mörka tunnel som den historiska resan genom den afrikanska historien utgör. Afrika är helt enkelt hopplöst efterblivet och förankrat i den internationella gemenskapens bottenträsk.

Problemet med denna verklighetsbeskrivning är att den i så långa stycken dikteras av västerlandets dåliga samvete och ångest inför sina gärningar på den afrikanska kontinenten. Joseph Conrads roman ”Mörkrets hjärta” från 1902, på senare år kultförklarad genom filmregissören Coppolas vietnamisering av berättelsen, är en djupdykning i Europas syn på Afrika som en kontinent på vilken man kan projicera alla sina rädslor för att uppslukas i en främmande kulturs bottenlösa djup. Men Afrika är en kontinent, inte ett land, en kontinent som omspänner ett brett spektrum av etniska, religiösa och kulturella nyanser som i de flesta fallen härleder sina rötter längre tillbaka än många europeiska länder (glöm inte att de flesta arkeologer idag är överens om att världskulturens vagga stod i Afrika). Trots återkommande vågor av panafrikanska ambitioner är Afrika inte en sammanhängande enhet, utan ett stort antal suveräna stater vars kanske enda gemensamma egenskaper är att de en gång varit europeiska kolonier och att deras självständighet räknar mindre än ett halvt århundrade.

De flesta med intresse i modern populärmusik är idag högst medvetna om den afrikanska musikens betydelse för allt som luktar rock, reggae, blues, jazz och soul. Kunskaperna om den afrikanska konsten är det inte lika väl bevänt med. Afrikansk konst existerar i vår del av världen nästan enbart som en fotnot till den europeiska konsthistorien, som inspirationskällor till den västerländska modernismens pionjärgeneration. Det dröjde ända fram till 1989 innan Centre Pompidou i Paris arrangerade den första större utställningen med samtida afrikansk konst, ”Magiciens de la Terre”. Såväl denna och många av de senare, mindre, utställningarna med afrikansk samtidskonst har emellertid fortsatt att brottas med gamla projektioner som tagit fasta på arvet från primitiv konst och sökandet efter en förment afrikansk identitet. Curator Simon Njamis utställning ”Africa Remix” gör en god ansats för att rätta till dessa obalanser.

Utställningen är producerad av Moderna Museet, Kunst Palast i Düsseldorf, Hayward Galleri i London, Centre Pompidou i Paris och Mori Art Museum i Tokyo. Den sistnämnda institutionen leds idag av David Elliott, som redan under sin tid som chef för Moderna Museet var en av initiativtagarna till projektet, något som i sin tur speglar ett gammalt intresse Elliott har för samtida afrikansk konst. Simon Njami har strukturerad utställningen i tre sektioner, ”Identitet och historia”, ”Kropp och själ” samt ”Stad och land”. Intressant nog skulle dessa teman mycket väl kunna sättas som rubriker även på en utställning med samtida konst från Europa. Visst kan man, om man så önskar, hitta ”riktiga” afrikanska konstnärliga uttryck som starka färger, grinande gudabeläten och mullrande trummor. Men allt oftare är den problematik som de afrikanska konstnärerna fokuserad på en politisk, social och kulturell situation där historien och samtiden dubbelexponeras i ett postmodernt, postkolonialt ljus.

Somliga av de deltagande konstnärerna i ”Africa Remix” är välkända veteraner från de stora biennalernas arena, som Yinka Shonibare, William Kentridge, Ghada Amer och Samuel Fosso. Flertalet av konstnärerna är dock inte särskilt väl kända i vår del av världen, trots att många av dem faktiskt är bosatta i Nordamerika eller Europa. Många av dem refererar också i högre grad till en diskussion som bedrivs internt i konstvärlden, och som ytterst bottnar i en kulturell analys som spänner långt över etniska och geografiska gränser. Somliga av dessa verk, som Abd El Ghany Kenawy och Amal Kenawys videoinstallation ”Frozen Memory” eller Goody Leyes ljusprojektion ”Dancing with the Moon”, är fascinerande och svindlande vackra. Andra har på sina håll och kanter tagit sig an ett formspråk tyvärr känns alltför väl tillrättalagt för dansen i de stora, internationella konstmanegerna. Som annorstädes i den globala samtidskonsten spelar den fotografiska bilden en viktig roll för de afrikanska konstnärerna, men det är inte de förhoppningsfulla bilderna av unga nationer under uppbyggnad vi möter. Hos exempelvis David Goldblatt, Luís Basto och Akinbode Akinbiyi är det i stället de växande afrikanska storstädernas segregation och ghettoisering som utgör den mest påtagliga verkligheten.

I en utställning så omfattande och mångdimensionell som ”African Remix” är det av naturliga skäl omöjligt att sortera ut röda trådar som går att följa i en logisk ordning. I stället är det enskilda verk som i blixtbelysning fångar ögat. Jellel Gastelis serie gelatinsilverfotografier på månförmörkelsetemat är grafiskt distinkta och upprepar i meditativ monotoni de subtila förskjutningarna av ljus och skugga. Jane Alexanders stora skulpturinstallation ”African Adventure” är lika distinkt, men opererar i andra änden av det konstnärliga fältet. Ansamlingen av skrot och figurer med djuransikten håller upp en spegel framför oss, där vi kan stjälpa våra conradska vanföreställningar om den afrikanska kontinenten. Denna öppenhet i valet av infallsvinklar och oprogrammatiska (för att inte säga antiprogrammatiska) inställning till hur kursen kring alla potentiella kulturpolitiska fallgropar skall läggas ut som gör ”African Remix” till en viktig utställning.

Bilder (uppifrån och ned): Jane Alexander, Abd El Ghany Kenawy och Amal Kenawy, Jellel Gasteli

Adress: Exercisplan, Skeppsholmen