Matthias van Arkel är en konstnär som alltsedan debuten bearbetat dessa frågor i sin vardagliga, måleriska praktiken snarare än att förvisa dem till grundkursen i estetik. I en av sina första utställningar på ett arkitektkontor i Stockholm applicerade han färgen i utställningslokalen på ett sätt så att besökarna var tvungna att kliva över ”verket” för att kunna betrakta det ur mer än en synvinkel. Begränsande element som förekomsten av en spännram, ett formspråk och en hängningslogik förskjuter tyngdpunkten i mötet till en fråga om material, doft och fysisk rörelse, kort och gott om sinnlighet. Häromåret utvecklade van Arkel sitt koncept i en utställning tillsammans med Per Kesselmar på Botkyrka Konsthall. van Arkels bidrag till utställningen var en tredimensionell ”målning”, dock inte av det mer väntade, skulpturala slaget. Konstnären hade i stället byggt målningen i form av ett rum, som besökaren kunde gå in i för att s.a.s. betrakta verket ”inifrån”. I stället för att avhandla vad man skulle kunna benämna ”måleriets anatomi” förvandlar van Arkel målningen till en kroppshåla som vi erbjuds att inta och utforska med vår blick. Med en omvänd analogi skulle man kunna hävda att målningen gör oss till mittpunkten för sitt eget, stumma betraktande, ackompanjerat av ett helt spektrum av doft- och ljusförnimmelser.

Matthias van Arkel fullföljer denna både sinnliga och konceptuella linje med sin nya utställning på Galerie Aronowitsch, en utställningsarrangör som annars brukar röra sig hemvant i de mer modernistiska farvatten. Samtliga verk i utställningen tar utgångspunkt i diskrepansen mellan måleriet som begrepp och de olika materialbeskrivningar som brukar åtfölja det, med den skillnaden att den allra vanligaste av dem – färg på duk – helt lyser med sin frånvaro. van Arkel följer samma strategi som en klok sjökapten som förvirrat sig på ett främmande hav. Han söker att genom krysspejlingar bestämma sin egen position i förhållande till det medium inom vars gränser han rör sig. Antingen låter han färgen anta skepnaden av en koloristisk Rubiks kub, som han försiktigt placerar i en museimonter. Eller så klämmer han ihop färgen mellan två glasskivor, för att sedan dra isär dem och vända färgytorna mot varandra. Hans hantering av färgen och dess bärande medium har en hel del med action painting att göra, men knappast den oreflekterade variant som söker överlåta kontrollen av kopplingen mellan hand och hjärna till omedvetna processer. van Arkel är betydligt mer systematisk i sin undersökning av hur färgen – eller vad som liknar färg – uppträder under fysiska krafters medverkan.

Delvis omges hans verk av en aura av simulerad vetenskaplighet, med förbehållet att han inte har som yttersta syfte att nå någon definitiv slutsats. När man vandrar omkring i utställningen är det oundvikligt att man förr eller senare grips av känslan av att i själva verket befinna sig inuti verken, snarare än bland dem. Ibland kan vi till och med tydligt iaktta hur ett nervtrådsliknande mönster förgrenar sig i färgen. I ett annat fall leker van Arkel med hela tanken på det absoluta konstverkets absoluta placering genom att montera en metallist på väggen, som gör det möjligt att flytta målningen i horisontell riktning efter behag. Som tidigare nämnts arbetar konstnären i en metamålerisk tradition, där kommentarerna kring det egna mediet är minst lika viktiga som det vi ser. Och det krävs en del för att göra en sådan hållning till intressant konst, något som dock van Arkel går i land med till synas utan ansträngning. Den främsta anledningen till detta är förmodligen att hans undersökningar inte blir ett självändamål, utan åtföljs av en genuin målarglädje av närmast klassisk valör. Man måste vara ganska cynisk och bildtrött för att inte stimuleras av de sprittande nervimpulser han sänder ut under måleriets hud.

Adress: Sturegatan 24