Konstens årskrönika 2006

Konståret 2006 var ganska likt konståret 2005, egentligen bara mer av detsamma, med en markant skillnad: ekonomin kom i fokus. Den goda konjunkturen medförde till sist att även konstbranschens hjul började rulla lite snabbare än vanligt. De (fortfarande) två konstmässorna i februari månad rapporterade goda försäljningsresultat, och många gallerier kunde också notera ökade försäljningsvolymer. På auktionshusen noterades nya rekordpriser, denna gång även för samtida konstnärers verk. Alla verkade plötsligt tjäna pengar, alla förutom konstnärerna (och konstskribenterna, väl att märka). Precis innan årsskiftet reagerade KRO genom ett häftigt utfall riktat mot bland andra Moderna Museet, som dock inte blev svaret skyldigt. Det verbala handgemänget blottade ett problem av större dimension än själva detaljfrågan – utställningsersättningen som de statliga konstinstitutionerna betalar – nämligen det faktum att det offentliga stödsystem som till betydande delar finansierar konstproduktionen i Sverige är inte åldrats i skönhet, utan numera är att betrakta som ett maskineri med åtskilligt gnissel mellan kugghjulen. Om det nya Kulturdepartementet tänker ta initiativet till en översyn är oklart, men Regeringens klåfingriga hantering av frågan om fri entré på museerna gör att man kan hysa vissa farhågor om utfallet av en sådan eventuell översyn.

Under 2006 basunerades måleriets återkomst ut med hög volym. Frågan är vilken återkomst? Ser man till helheten ställdes det inte ut mer måleri under 2006 än tidigare, och kvaliteten var lika varierande som den brukar vara. ”Återkomsten” var nog snarare en fråga om marknadens påverkan: det såldes helt enkelt fler målningar än förr om åren. Men ser man till de utställningar som fick de största rubrikerna under året, så inte var det måleriutställningar, med några få undantag. Katarina Norlings separatutställning på Bel Art Contemporary gjorde hisnande och spektakulär lindans mellan måleri och skulptur, Ida Lorentzen genomförde en stram och avskalad utställning på Millesgården, Yngve Rådberg fortsatte utforskningen av sina klaustrofobiska rum hos Galleri Olsson och Matthias van Arkel förvandlade målningarna till sittmöbler hos Galerie Aronowitsch.

Men om måleriet knappast kan sägas ha tagit över konstscenen under året, så var det många utställningar som ändå apostroferade måleriska problemställningar utan att fördenskull uteslutande bruka den måleriska tekniken. Elina Brotherus utställning på Millesgården dekonstruerade och rekonstruerade det klassiska måleriets stilgrepp i fotografisk form, och hos Galleri Charlotte Lund gjorde Astrid Svangren måleriet till en av flera komponenter i en sammanhängande rumsgestaltning. I sin stora mitt-i-karriären-utställning på Liljevalchs tog Meta Isaeus-Berlin slutligen steget från installationskonsten till måleriet med den underliggande ambitionen att skriva in både den två- och tredimensionella världsbilden i samma motivkrets.

I många fall fortsatte farten att vara god på de stora institutionerna. Utställningen ”Konstfeminism” fortsatte sin vandring runt landet, på Malmö Konsthall blev Ernesto Netos utställning en riktig publikmagnet, Baltic Art Centre i Visby gjorde minnesvärda presentationer av Rosa Barba och Jonas Mekas och lilla Ystads Konsthall slog till med en hel biennal tillägnad ett annars så esoteriskt ämne som internationell ljudkonst. Moderna Museet lyckades hålla sig i blickfånget i stort sett under hela året, först med Modernautställningen, som både lockade publik och väckte debatt, och nästan samtidigt med en dramatiskt arrangerad Dick Bengtsson-retrospektiv. Efter det fyrverkeriet följde en lite senkommen men ändå efterlängtad Paul McCarthy-utställning och slutligen ”Africa Remix”, en visuell fest som samtidigt förmådde modifiera vår bild av den afrikanska kontinenten som kulturområde. Kulturhuset arbetade vidare på sitt ViPS-program med samtida konst och video, bland annat med en stilfull sammanställning av verk av Sune Jonsson och Walker Evans, Millesgården gjorde Sveriges (och Skandinaviens) första separatutställning med Marc Quinn, och på Skulpturens Hus visade man norrmannen Bård Breivik, även det första gången han mönstrats i så stort format i vårt land. Men allt var inte rosenrött. Flera av de mindre institutionerna i landet rapporterade alltmer ansträngd ekonomi, och i just fallet Skulpturens Hus gick hela verksamheten till slut omkull. Å andra sidan fick Stockholm nästan samtidigt en ny konsthall i och med att Bonniers Konsthall slog upp portarna för sitt spektakulära nybygge, centralt placerat i staden. Först ut var en utställning med Maria Bonnier Dahlin Stiftelsens stipendiater, och det är först i februari konsthallens första ”riktiga” utställning med Monica Bonvicini öppnar. Tillsammans med Magasin 3:s nyligen ombyggda lokaler i Frihamnen förfogar nu Stockholm över en stark bas för en internationell utställningsverksamhet utanför de offentliga institutionerna.

Som tidigare sagts var det inte måleriutställningarna som var årets största begivenheter. I både Stockholm och Göteborg hölls internationella performancefestivaler, och Teater Lilith i Malmö har redan annonserat avsikten att öppna i permanent performancescen i början av 2007. För första gången tycktes det också som om den högteknologiska konsten fått sitt genombrott i Sverige i och med Electrohypes aktiviteter i Lund, både på Konsthallen och nytända Skissernas Museum. I Stockholm öppnade Mejan Labs sitt kombinerade experiment- och utställningsrum i Konstakademiens lokaler. Förhoppningsvis tyder bägge dessa händelser på att konstetablissemangets hittills njugga inställning till högteknologisk konst är på väg att förändras.

Teknologi i en annan ände av skalan bjöd Peter Geschwind på, när han under sommaren gjorde Färgfabriken till ett tivoli för allehanda hemgjorda mojänger förfärdigade av vardagsföremål. Imponerande, roligt och galet på en och samma gång. Men ännu vassare var en annan av Färgfabrikens utställningar, gjord av en person man på goda grunder kan utse till årets konstnär: Nathalie Djurberg. Edstrandska Stiftelsens stipendium, medverkan i Momentum i Norge och Biennalen i Berlin, Beckers konstnärsstipendium och separatutställning på Färgfabriken. Slå det, den som kan.

Även om galleriernas försäljningskurvor pekade uppåt inleddes ändå under året en omstrukturering av galleriscenen i Stockholm. Flera äldre gallerier slog igen, och ungeför lika många nya gallerier – ofta med mycket unga ägare – drog igång verksamheten. Detta, i kombination med ett allt rikare utbud av ambitiösa konstnärsdrivna utställningsarrangemang som exempelvis Candyland/HAP och Konsthall C, gör att man har rätt att vara förväntansfull inför 2007. Framför allt Candylands och Konsthall C:s utveckling har visat att konstnärsdrivna verksamheter mycket väl kan agera med framgång på samma spelplan som de kommersiella och offentliga institutionerna.

På den publicistiska fronten hände inte mycket, annat än att floran bloggar och nättidskrifter med konst som ämne fortsatte att växa, nu även med rörliga bilder och ljud. Denna ”citizen journalism” har redan nu tagit över huvuddelen av den seriösa diskusssionen kring samtidskonsten och dess villkor. Och i takt med att TV fortsätter att producera kalkoner av typen ”Arty” lär inte konkurrensen bli så stor. Bildjournalen, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Bilder (uppifrån och ned): Katarina Norling, Elina Brotherus, Ernesto Neto, Nathalie Djurberg