Konstens årskrönika 2007

Var 2007 ett bra eller dåligt konstår? Som vanligt beror det på från vilket håll man väljer att titta. Pratar vi pengar var den fortsatta goda konjunkturen en garanti för att såväl gallerier som auktionshus gjorde goda affärer. I Stockholm förstärktes galleriklustret vid Hudiksvallsgatan med ännu fler aktörer, och stadens bägge kommersiella konstmässor redovisade bägge försäljningssiffror på en hög nivå. Samtidigt höjdes röster mot den likriktning som man tyckte sig se hos exempelvis gallerierna vid Hudiksvallsgatan. Men frågan är hur stor sanning det ligger i detta. Granskar man vilka konstnärer och utställningar de berörda gallerierna producerade innan flytten till Hudiksvallsgatan kan man lätt konstatera att utbudet såg ungefär likadant ut. I dagens dynamiska konstsituation är förmodligen risken för likriktning mindre tidigare, inte minst beroende på att det finns ett så stort utbud av aktörer som visar konst med högst varierande förutsättningar, från Hudiksvallsgatan mondäna high end-gallerier till pigga nyetableringar som Crystal Palace, Galleri Niklas Belenius och Axel Nordin Gallery. Och beger man sig utanför gallerisfären är olika konstnärsdrivna utställningsplatser fortfarande en viktig faktor att räkna med. I somliga fall – som Candyland/HAP och Konsthall C – spelar man numera i högsta divisionen tillsammans med huvudstadens statliga museer och kommunala konsthallar. Även gamla Konstnärshuset har under året fått en vitamininjektion, och visat flera välproducerade utställningar.

Annars var 2007 året när Sveriges konstkännare drog på Grand Tour till Biennalen i Venedig, Documenta i Kassel och Skulptur Projekte i Münster. Vad man fick sig till livs var ett mångtydigt och delvis brokigt lapptäcke som representerar en konstvärld som samtidigt expanderat och villat bort sig i jakt på sina egna rötter. Av förklarliga skäl var därför tillbakablickande och omvärderingen av modernismen ett tema som alla tre utställningarna gjorde sitt bästa för att kommentera, och karaktären av showcase för nästa generations unga stjärnskott på den internationella konsthimlen var mindre framträdande än på många år. De som inte hade tid eller ork att ta sig till kontinenten kunde för fjärde gången i ordningen ta sig an Göteborgs Internationella Konstbiennal, i år ett påfallande vitalt evenemang med verk som engagerade utan att alla fördenskull fick samma massmediala uppmärksamhet som Pål Hollenders kokainprojekt.

En ofta förekommande fördom om samtidskonsten är att den skulle ha svårt att dra publik, vilket under 2007 var ett omdöme som punkterades med besked. Publiktillströmningen tvingade Malmö Konsthall att förlänga utställningen med David Shrigley, och Magasin 3 upplevde publikrekord för sin separatutställning med Pippilotti Rist. Årets riktigt stora publik- och kritikerframgång var Moderna Museets utställning med William Kentridge, något av det bästa som producerats vid ett svenskt museum på många år. Moderna Museet satsade annars ganska konsekvent på säkra kort som Karin Mamma Andersson och Olle Baertling, men vid sidan av de stora separatutställningarna fortsatte man att under den anspråklösa vinjetten ”Den 1:a på Moderna” göra intressanta utställningar i det mindre formatet med konstnärer som Nigel Cooke, Thomas Ruff, Susan Hiller och Erik Krikortz. Och Liljevalchs konsthall drog konsthistorien in i nutiden med en stor och pedagogiskt väl upplagd utställning med Otto G Carlsund. Men det var med två mindre publikfriande utställningar som man gjorde viktiga utsagor om konstens roll i samtiden. ”Den handfasta rörelsen” gjorde det första riktigt allvarliga försöket att öppna en diskussion om relationen mellan konst, formgivning och konsthantverk och separatutställningen med Sophie Tottie – ett av det senaste decenniets viktigaste svenska konstnärskap – var förmodligen årets mest rumsligt fulländade utställning.

Men säg det konstår som inte bjudit på minst en dödförklaring och en återkomst? 2007 handlade dödförklaringen om den relationella estetiken, som plötsligt ansågs vara på väg till historiens sophög. Men precis som i fallet med dödförklaringen av måleriet skall man nog vara försiktig med svepande omdömen. I Göteborg dök den relationella konsten upp på bred front med performancefestivalen ”Live Action”, och i Stockholm hade en stor del av hitech-konsten som Mejan Labs visade tydliga relationella aspekter. Förmodligen förhåller det sig på samma sätt med den relationella estetiken som med måleriet: den överlever genom att smälta samman med, infiltrera och annektera andra konstnärliga uttryck. Annars talades det mycket om berättandet i konsten som något verkligt nytt och hoppingivande. Men inte heller detta är helt korrekt. Riksutställningar rullade redan 2003 ut sin vandringsutställning ”Om – berättande i svens samtidskonst”, vilket redan då snarare var ett tecken på något som redan hänt än startskottet för ett nytt lopp på konstens rundbana. Att Bonniers Konsthall under året producerade två stora utställningar med berättandet som tema – ”Mot tiden” och ”På spaning efter det jag som flytt” – innebär heller inget strömskifte, utan markerar snarare en utvecklingslinje som varit tydlig under hela 00-talet.

Det fortsatte att pratas måleri under året, inte minst med anledning av Karin Mamma Anderssons stora retrospektiva utställning på Moderna Museet. Men det var ett par fotoutställningar, några videoutställningar och en multimediainstallation som efterlämnade de starkaste intrycken under året. På Moderna Museet och Hasselblad Center i Göteborg visade Lars Tunbjörk respektive Gerry Johansson bilder av ett krackelerande folkhem, och på Millesgården gjorde Esko Männikkö en av årets mest imponerande utställningar med sin retrospektiv. Detsamma kan sägas om Mats Hjelms utställning på Brändström & Stene i Stockholm, tillsammans med Bildmuseet i Umeås utställning med Isaac Julien årets bästa videopresentationer. I en klass för sig stod Matti Kallioinen, som med sin separatutställning på Milliken Gallery i Stockholm visade att han numera tillhör toppskiktet av svenska konstnärer.

Den som ändå fortsatte att frukta likriktningen av den samtida konsten fick sin rädsla satt på prov av några riktigt udda och politiskt inkorrekta utställningar: Martin Gustavssons monumentala Gustave Doré-parafraser hos Brändström & Stene och Anders Stimmers neokitschiga debut hos Natalia Goldin Gallery. Säga vad man vill om dem, men handlade det om en vilja att rätta in sig i ledet. På Konstakademien i Stockholm slutade året med att 70-talshjältinnorna Gittan Jönsson och Kristina Abelli Elander på ett kaxigt och självsäkert sätt lät sin egen personliga konsthistoria ta plats i samtidskonstens finrum i en utställning som fick de gamla lokalerna vid Fredsgatan att vibrerar av energi och vitalitet. Vad som skall hända med Konstakademins hus vid Fredsgatan i Stockholm efter Konstnärsnämnden och IASPIS avflyttning är emellertid oklart. Den bästa lösningen vore om Kungl. Konsthögskolan kunde få disponera en del av lokalerna för att visa sina avgångselevers examensutställningar. Annexet på Skeppsholmen i all ära, men den unga, oetablerade konsten har allt att vinna på en mer centralt belägen utställningsplats.

Det sistnämnda är till viss del en kulturpolitisk fråga, men när det gäller kulturpolitiken var 2007 ett svart hål. Tillsättandet av en ny kulturpolitisk utredning blev kulturministerns alibi för att mer eller mindre gå under jorden, vilket lämnade spelplanen öppen för diverse aspirerande kulturpolitiker i periferin att sprätta hugskott omkring sig som allesamman gick ut på att ”marknaden” (utan att närmare definiera vad som avses) skulle stå för en allt större del av kulturbudgeten. Denna intressanta frågeställning hade varit värd en både djup och seriös diskussion, något som tyvärr verkar vara en omöjlighet. När Liljevalchs intendent Niklas Östlind i slutet av året lämnade konsthallen för att arbeta hos konsthandlaren Åmells med motivet att han fick större möjligheter där att göra vad han ville än i kommunens tjänst förstod man att begreppen ställts på huvudet och den offentliga konstpolitiken bankruttförklarat sig själv. Det ska nog till mer än en kulturutredning för att reparera detta haveri.

Bilder (uppifrån och ned): David Shrigley, Karin Mamma Andersson, Peng Menbo, Martin Gustavsson