Astrup Fearnley Museet for Moderne Kunst, Oslo: Knut Åsdam (6/5-3/9)

Astrup Fearnley Museet har under några års tid ägnat sig åt att göra mitt-i-karriären-utställningar, inte med medelåldrande fixstjärnor, utan med verk av norska konstnärer i den yngre generationen, som Vibeke Tandberg, Torbjørn Rødland och Mari Slaattelid. Gemensamt för dem alla är att de tillhör den kategori konstnärer som på allvar etablerat norsk samtidskonst på arenan utanför det egna hemlandet. Under våren och sommaren har turen kommit till Knut Åsdam, som är en av de norska konstnärer vars karriär i stort sett helt och hållet bedrivits utomlands. Åsdam, som är bosatt i New York, har inte visats i Sverige även om en av hans större installationer var med i utställningen ”Husesyn” på Uppsala Konstmuseum 2002. Astrup Fearnley visar dock Åsdam i helfigur med verk som spänner över perioden 1992-2006.

Knut Åsdam startade sin konstnärsbana i en helt annan ände, när han i slutet av 80-talet kom till London för att utbilda sig till arkitekt. De planerna lade han dock på is, och valde i stället att söka in på en konstskola. Det arkitektoniska intresset har dock följt honom, både uttryckt i sättet han väljer att presentera sina verk på och i hans metodiska utforskning av den urbana arkitekturens inflytande på allt från mellanmänskliga relationer till social och politisk makt. Men framför allt är det arkitekturen, bilden och det offentliga rummet som projiceringsyta för olika språksystem som intresserar Åsdam, vilket gör att han placerar sig i en konstnärlig tradition som inte haft det så väldigt lätt att nå fram på den skandinaviska scenen. I viss mån kan han sägas ligga nära en konstnär som Andreas Gedin, även denne upphovsman till ett konstnärskap som har sitt fundament i filosofiska och konceptuella problemställningar snarare än i det rent tekniska utförande som karaktäriserar de olika verken. I likhet med Gedin rör sig också Åsdam fritt mellan foto, video, installation och text. Bägges konstnärliga gärningar bör också hellre studeras som en sammanhängande process, och inte som en serie åtskilda nedslag.

Allt detta sammantaget gör Knut Åsdam till en konstnär som man bör ta sig tid för att bli bekant med. Han är definitivt inte en konstnär som stryker publiken medhårs, och hans metod att arbeta med små förskjutningar och underliggande strukturer ger verken en fascinerande och sluten karaktär. Det är knappast en tillfällighet att Åsdam dragits till de urbana miljöer – biografer och porrklubbarnas videobås är två exempel – där vi konsumerar upplevelser tillsammans, men utan att egentligen ha någon kontakt med varandra. Diabildsinstallationen ”Psychasthenia 10 series 2” (2001) försiggår i mörkret inuti en filtklädd konstruktion som liknar ömsom en biograflokal, ömsom en märkligt hopvikt teaterkuliss. Väl inne i rummet är vi helt avskärmade från omvärlden, bara diabildprojektorns monotona rasslande markerar livsrytmen. Psychastheniabegreppet är viktigt för Åsdam, och har sina rötter i en essä från 30-talet av Roger Caillois. För denna är begreppet en dubbelexponering av å ena sidan zoologins rön om insekter som kamouflerar sig för att bli ett med sin omgivning och å den andra människans avindividualisering i det moderna stadsrummet. I ”Psychasthenia 10 series 2” förevisar oss Åsdam en ändlös rad bilder av nattliga stadsmiljöer, där de upplysta fasaderna förvandlas till ett slags anonyma landskap i vilka människan förvandlas till ett perifert objekt.

När skapelsens herre förlorat sin makt över det egna livsrummet, vad återstår då? Åsdam fångar med obehaglig precision det fortskridande sönderfall som utmärker det social och språkliga ramverk som håller samman den moderna kulturen. I ett av hans tidigaste verk, ”Untitled: Pissing” (1995), ser vi i närbild hur en man kissar på sig, från det att den första fläcken uppträder på byxan till dess att urinen rinner nedför insidan av byxbenet. Verket kan, om man vill, sorteras in i en genuspolitisk kontext och betraktas som en detronisering av den maskulina makten. För det gå väl knappast att tänka sig något mer förnedrande än en man som kissar på sig offentligt? Men Åsdam är även ute i andra ärenden. Han vill fästa vår uppmärksamhet på den sofistikerade väv av tabuföreställningar och skamkänslor som mer eller mindre utgör ryggraden hos i stort sett samtliga världskulturer.

Under senare år har Knut Åsdam allt oftare kommit att vända sig till filmen som uttrycksform, i verk som ”Filter City” (2003) och ”Blissed” (2005). I bakgrunden kan man skönja ett intresse för filmmediet som social konstruktion, men också referenser till en experimentellt orienterad filmkonst med ursprung i 60-talets franska ”nya våg”. Åsdams hanterar filmmediet som en kemist använder lackmuspapper. Han låter sina skådespelare interagera i helt vardagliga sammanhang, där traditionella dramatiska element som intrig och dialog punkterats till förmån för ett mer sökande och registrerande förhållningssätt. Åsdam räds inte att pröva betraktarens tålamod. Men är det något vi i dessa dagar behöver mer av – både i konsten och i livet – så är det just tålamod.

Adress: Dronningensgate 4