Andréhn-Schiptjenko, Stockholm: Kader Attia (23/3 – 6/5)

Kader Attia är ännu inget känt namn i Sverige. På den franska och därmed den internationella parnassen av unga konstnärer är han däremot tydligt glittrande. Han har deltagit i flera tunga utställningar och bidragit med en rad vassa verk som hämtar sin näring ur urbanitet och mångkulturell rotlöshet. Han har skapat klädmärket Hallal, en fråga och tillika påminnelse om vad religion kan betyda. Han har lagt Arabesque, ett mondrianskt mönster av polisbatonger som tappades under höstens sammandrabbningar i Paris förorter. Han har kletat ihop fyrtiofem barnfigurer av gryn och släppt duvorna på dem, Flying Rats heter installationen. Han har köpt en kinesisk restaurang i Paris och skickat den till Kina, komplett med personal och allt, Fortune Cookies. Så vad har han i beredskap på Andréhn-Schiptjenko?

Ett bittersött och sofistikerat tilltal. Svart, vitt, metall och dun. Först ut är tre tuschteckningar, där scenen anges och där berättelsen stabiliseras. Bilderna är smockfulla av kantiga höghus i ett konformistiskt mischmasch. Ur detta sticker det upp folk här och där, chassidiska judar, hijabikvinnor och rappare med luva. De är av King Kongs storlek och de står villrådiga som om husen var lådor ur vilka man hade packat upp dem. Deras ögon är tillsuddade av vertikala linjer, långa rapp. Överhuvudtaget är allt uppbyggd av små svarta streck: mjuka fransar, surt regn eller små snitt. På hustaken tronar Prozac i neon och Mercedesloggan fraterniserar med firmamentets insignier, judestjärnor och turkiska halvmånar. Mycket i bilderna mynnar ut i pubertal dystopi, men de räddas mirakulöst nog av sammanhanget. Ett sammanhang som sticker ut sin tjärade tunga på golvet.

Följer man svärtan så hoppar spindlar på en, åtminstone visuellt, de grupperar sig som i ett dataspel. Spindlarna är gjorda av paraplyskelett så man vet exakt hur spänstigt de skulle hoppa upp och hur de skulle låta. Varje gång som asfalten blir lika svart som det här golvet så håller man en spindel framför sitt bröst för att spänna upp paraplyet. Det är ett surrealistiskt igenkänningsmoment som Attia skapar. Effektivt inkilat i vardag och sinneserfarenheter men chockerande då det bekanta halkar av och då tingen visar sin sanna natur.

Alla vet att spindlars hemvist är nätet men det här nätet är gjort av handklovar. Det stora nätet är utställningens fokus. Det är upphängt mellan galleriets klassicistiska kolonner, fast förankrat i finkultur och tradition. Genom nätet syns ännu en svart stadskaka av klossiga hus. Staden är målad direkt på väggen och det rinner om den. Det strukturella våldet är självskrivet men det finns något mer, en attraktion. Det är som när Carsten Höller lägger ut godis vid ett eluttag, men det här är en leksak för vuxna så det behövs inget godis. Och det är här som Attia blir riktigt intressant. Vore våldet, sadismen och svärtan helt utan lockelse så vore sådant snabbt ur världen, men så enkelt är det inte. Nätet tjusar som ett gigantiskt smycke, och att det inte är gjort av guldpapper gör bara saken bättre. Vi går gladeligen fram till nätet och tar lite på det. Vi är spindlarna som vi borde vara rädda för. Någon annan finns ju inte.

Så hur ska det sluta, finns det något som torkar upp alla svärta? Dun. Naturligtvis, tjära och fjädrar är vad vi förtjänar, men fjädrarna håller sig på betryggande avstånd från allt drypande. De ligger i tre små nätta högar på det golv dit inga syndafloder når. Ovanför högarna finns äntligen det läckra våldet. Glimmande köttkrokar hakar i varandra, S på S i arabesker. Metallen gräver djupt ner i det saftigt mjuka och sprättar upp kuddarna. Det här är precis vad kuddarna förtjänar, nu när de är så vita och fluffiga. Lustmord. Sweet Sweat. Här finns inga kulturella gränser som gör att människor inte kan kommunicera och berättelsen pågår da capo al fine. Kader Attia är ett namn att lägga på minnet, inte minst för att han kommer tillbaka till Stockholm, han har fått IASPIS vistelsestipendium.

Adress: Markvardsgatan 2