Miriam Bäckström är en av den svenska moderna fotokonstens tongivande personer, och har i denna roll fungerat som en pionjär för just det ”långsamma” dokumentärfotografiet. Likheterna med kolleger som Andreas Gursky och Candida Höfer är påtagliga, och ändå är skillnaderna mellan dessa konstnärer många. Bäckström befinner sig långt från Gurskys stora bilder av platser där människor möts i olika former av organiserad social aktivitet. I jämförelse med Höfer arbetar Bäckström i ett betydligt mer intimt format, och hon undviker de mer eller mindre imposanta offentliga miljöer som Höfer gärna söker sig till. Redan år 2000 påbörjade Miriam Bäckström projektet ”Apartments”, en serie fotografier tagna i svenska hem. På Nordenhake Stockholm visar hon, som vårsäsongens sista utställare, de senaste bilderna i serien.

Tidigare har hon arbetat med både ”konstjorda” miljöer, som rummen på IKEA-museet i Älmhult och Stockholms Stadsmuseum eller scenografierna i olika TV- och teatermiljöer. ”Apartments” tar vid i en annan ände av skalan, människors mest privata miljöer. I samtliga fall rör det sig fortfarande om rum vars invånare är frånvarande. Det enda vi kan urskilja av dem är enstaka ägodelar och detaljer i interiörerna som speglar deras livsstil och yrkesverksamhet. Samtidigt fungerar bilderna – i likhet med IKEA-projektet – som en dokumentation av svensk heminredning i början av 2000-talet. Det är därför inte förvånande att serien kommer att ingå i ett bildarkiv som i framtiden skall användas som stöd när man bygger filmscenografier. Cirkeln är därmed sluten. Scenograferad och autentisk verklighetsåtergivning kopplar in i varandra på ett omärkligt sätt.

Ytligt sett påminner ”Apartments” om den kliniska typ av fotografi som under senare delen av 90-talet genomförde ett triumftåg i den västliga delen av världen. Stora format, precis finish och en minimalistiskt inspirerad estetik var kännetecknen för denna alltför ofta anemiska fotokonst. När det gäller finish och precision finns inget att anmärka på Bäckströms bilder. Formatet är emellertid av det mindre slaget, och lockar betraktaren nära intill bilderna. Det första intrycket man får liknar inte så lite det som kan uppstå när man går på bostadsvisningar. En okänd individ vill att jag skall övertygas om att vederbörande lever ett gott liv i rummen som besiktigas, och att jag samtidigt skall behålla illusionen av ett orört hem, en jungfrulig bostadsmark för varje drömmande spekulant. Ganska snart börjar man dock notera enskilda detaljer, som problematiserar bilden. Märkliga kombinationer som ett pingpongbord och en säng eller ett rum utan en enda pryl, förutom möblemanget, är några exempel.

Tankarna sätts i rörelse, och tar oväntade vägar. Allt ser underligt välordnat ut, men utan att vara det. Ofta råder det slags kontrollerade kaos som många känner igen från sina egna närmiljöer. Det är ett tillstånd där den utomståendes blick ges fritt spelrum, men inom vissa bestämda gränser. Intimiteten är uppriktig, även om den omformas till dokumentation och representation. Vi betraktar nyfiket interiörerna som breder ut sig framför oss, och i samma ögonblick stirrar tingen tillbaka mot oss med osynliga ögonglober. Miriam Bäckströms nya bilder kan inte sägas tillföra en ny dimension till serien ”Apartments”. För dem som inte tidigare stiftat bekantskap med hennes mångdimensionella konstnärskap är dock utställningen en god introduktion, och en konkret brygga från det sena 90-talets fotokonstnärliga estetik in i vår samtid.