Astrup Fearnley Museet i Oslo är en ganska liten institution men med en betydande privat förmögenhet bakom sig, och de visar just nu upp sina egna muskler genom att kunna erbjuda just den turnerande utställningen med hela "Cremaster"-cykeln tillsammans med en hel del skulpturer, varav en del som används som rekvisita i den senaste filmen ("Cremaster 3"). Här visas också två helt nya, och för Astrup Fearnley Museet producerade, stora skulpturer. De två skulpturerna tar mycket plats, och eftersom Astrup Fearnley inte har samma spatiösa rum som låt oss säga Guggenheim, presenteras endast en del av den stora utställningen i Oslo. Detta kan förstås kännas som en besvikelse vid en första tanke, men i efterhand är det istället en fördel – skulpturernas pompösa, men genuint intressanta och spännande uttryck blir hanterbara. Det är inte så massivt som det lätt kan bli i en gigantutställning, och man kan lättare smälta sina intryck. Eftersom få, om någon, delar Barneys fantasirikedom är varje liten del av filmerna eller skulpturerna så pass annorlunda än allt annat vi känner till i den ”vanliga” och ”normala” världen, att man knappt kan komma ihåg något av skulpturen efter man sett den. Man har liksom få referenspunkter. Detta gör också att det är mycket svårt att beskriva Barneys universum. Den omtalade ytan, paketeringen och finishen finns där inte för intet, men är i allra högsta grad sekundär och det är mycket lätt att tappa bort sig, att låta sig hänföras och fascineras, att försöka ta del av Barneys fantasirikedom.

Eftersom filmerna i "Cremaster"-cykeln, vilka presenteras i utställningen på museet, är mellan en och tre timmar långa, visas de även på näraliggande Cinemateket. Det är ett unikt samarbete som måste få en eloge. Det är ovanligt att kulturinstitutioner samarbetar, i synnerhet över konstgränserna. Det är inte bara filmer och skulpturer som visas, det visas även teckningar och fotografier som tillsammans formar en totalitet, en komplex berättelse. Barney har påverkat konsthistorien med sin nyskapande estetik och ett originellt berättarspråk, ett narrativ som inte egentligen liknar något annat. Det finns ingen början eller slut, det hela är en lång och omständlig process vilket inkluderar många parallella historier och där den mänskliga kroppen står i centrum med alla dess begränsningar, vätskor och egenskaper. Det är tålamodskrävande att se på filmerna, till trots för dess fascinerande kraft; det tar tid att se utställningen, man är ofta utan vanliga referenser och det är fullproppat med referenser och symboler. Snart sagt allt är symboler eller metaforer och har många bottnar. Det enda man egentligen bör säga om filmerna och utställningen är – se den!

Power Ekroth är frilansande curator och medlem av redaktionen för tidskriften SITE.