Bonniers Konsthall, Stockholm: Michael Beutler (14/2-6/4)

Det här är en utställning som man nog inte ska tycka om. Efter att under en kort tid ha befunnit sig på toppen av samtidskonstens agenda har den relationella estetiken tryckts ned i modden. Skall man vara politiskt korrekt idag skall man tala om den Stora Konsten och de Eviga Värdena (trots att ingen bryr sig om att lista ut vad detta egentligen betyder). Traditionellt måleri smäller högre än djärva experiment. Men inget av detta är särskilt nytt. Konsthistorien består av en lång serie in- och utandningar, där aktörerna på konstens spelplan ständigt söker göra sig urarva. Förts var det postmodernismen som skulle spolas bort, nu är det den relationella estetiken. Vad man dock glömmer är att postmodernismen är ganska svår att degradera till glömskan, dels för att den inte – i motsats till exempelvis surrealismen eller kubismen – är ett konstnärligt program, dels för att den lånade friskt från den tidiga modernismens historia. På samma sätt förhåller det sig med den relationella estetiken och alla konstnärliga uttryck som lånat drag av den. Dess många skepnader och flitiga lån ur bland annat 60-talets ”öppna konst” borgar för att den inte är så lätt att ta av daga som man kanske kunde tro.

Michael Beutler är en konstnär som hämtar inspiration både ur den relationella estetiken och den öppna konstens idévärld. Hans utställnings på Bonniers Konsthall – om man nu kan kalla det för en utställning – är en frisk och anarkistisk övning i gränslöshet och totalgestaltning. Utgångspunkten är konsthallens speciella arkitektur med dess triangulära form, stora fönster och pelare. Men den poängen är förmodligen inte något som Beutler känt sig alltför starkt bunden till (eller begränsad av). Hans förhållande till rummet han arbetar i må, åtminstone initialt, vara en inspirationskälla men sedan släpper han loss på ett sätt som ser ungefär likadant ut var än han råkar befinna sig. Beutler utgår snarare från en övergripande uppfattning av modern arkitektur som ett medium man kan använda som motstånd i de konstskapande processerna. Med hjälp av egenhändigt tillverkade ”maskiner” och diverse emballagematerial som wellpapp, aluminiumfolie och spännplast bygger han med hjälp av assistenter rekryterade bland Kungl. Konsthögskolans elevkår och konsthallens personal upp märkliga arkitektoniska skapelser som ömsom parafraserar, ömsom kontrasterar de omkringliggande byggnadselementen. I detta tillvägagångssätt kan man givetvis läsa in en förtäckt kulturkritik – Beutler levererar en pysselverkstadsversion av högmodernismens arkitekturideal – men också en kommentar till det högteknologiska betraktelsesättet. När Beutler pillar ihop sina fantastiska apparater med hjälp av spillvirke, ståltråd och tejp reverserar han kulturhistorien och vänder tillbaka till teknologins Robinson Crusoe-stadium, där varje ny och enkel uppfinning är en upptäcktsresa i sig.

Men Michael Beutlers förhållande till tekniken har fler bottnar än så. Han arbetar på slit-och-slängsamhällets skuggsida, där en uppsjö kasserade produkter och överblivet material produceras och egentligen bara väntar på att komma till användning. Samtidigt vägrar han att låsa fast sina ”maskinella” tillverkningsprocesser i en sluten form, vilket annars traditionellt är automationens yttersta syfte. Läser man Beutlers utförliga instruktioner för hur hans olika verk skall byggas upp inser man snart att en av de viktigaste faktorerna är den dynamiska samarbetsklimat som skapas tillsammans av deltagarna. Att det verkligen kommer ut föremål i andra änden av produktionskedjan är givetvis inte oväsentligt, men det är vägen dit som är Beutlers hjärteangelägenhet. Hans bräckliga apparater är nämligen byggda på ett sätt som gör det omöjligt att bara trycka på knappen och lämna resten av ansvaret åt systemet. Här måste deltagarna hitta samarbetsformer som gör det möjligt att skapa något utan att systemet som sådant bryter samman. Såtillvida smäller Beutlers lustfyllda iscensättning av industriella cirkuskonster högre än varje slag av surmagad och negativ civilisationskritik som våra massmedier ändå är proppfulla av. Beutler ifrågasätter världsordningen vi lever under, men han gör det med glimten i ögat och förvissningen om att människornas kollektiva skaparkraft faktiskt kan förflytta berg.

Detta betyder dock inte att utställningen är helt utan invändningar. Oavsett vad man kan tycka om Beutlers pappslöjdsestetik, så är ett av de största problemen med utställningen just den framträdande roll som materialen spelar på interaktionens bekostnad. Då huvudpoängen med utställningen är dess strävan att skapa delaktighet och engagemang kring mycket grundläggande fysiska arbetsinsatser känns det lite konstigt att besöka konsthallen en dag när ingen aktivitet pågår (och så ser flertalet av dagarna ut under utställningsperioden). Visserligen finns Beutlers arbete dokumenterat på video och bildspel, men det uppväger knappast känslan av att följe processen ”live” i utställningsrummet. Utan detta aktiva inslag förvandlas Beutlers objekt dessvärre till samma slags döda ting som både industrin och konsten varit så duktiga på att frambringa genom historien.

Adress: Torsgatan 19
>>Överst på sidan

2008-03-11 Anders Olofsson (text), Bonniers Konsthall (foto)

Här kan du berätta vad du tycker om artikeln! Observera att dina synpunkter går till redaktören, och inte publiceras med automatik.
Innehållet på dessa sidor är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Copyright (om ej annat anges): Konsten samt respektive författare. Visningen optimerad för IE/Netscape 4.x, samt upplösningen 1024x768 bildpunkter.