Kulturhuset, Stockholm: Helena Blomqvist (14/9-2/12)

En av förra årets vackraste konstböcker alla kategorier var Helena Blomqvists ”The Dark Planet”. Inte bara därför att den var ovanligt väl formgiven och tryckt på ett exklusivt papper med perfekta reproduktioner av verken. En särskilt poäng fanns i sättet som man navigerade mellan sidorna, eller snarare försökte göra det. Den operationen var nämligen inte helt enkel, eftersom bokens ark nitats samman med en slags svängtapp överst i vänstra hörnet. Man fick med andra ord lägga bort sina gamla bokläsarvanor och bläddra i horisontalplanet som med matt- eller färgprover. Det greppet var smått genialiskt. ”The Dark Planet” är nämligen inte en bok man ska luta sig tillbaka och slötitta i. Den kräver att man antar en voyeurs position och gluttar sig igenom sidorna, som ger perspektiv på en helt annan och sällsammare värld än den vi till vardags befolkar.

Nu ställer Helena Blomqvist ut samtliga bilder ur boken på Kulturhuset, en högtidsstund för alla som (i likhet med undertecknad) låtit sig förföras av hennes egensinniga fotokonst. År 2003 visade hon sin första serie bilder på Centrum för fotografi, ett tema sammanhållet av idén ”den första kvinnan på månen”. Blomqvist leker inte bara politiskt korrekt med könsrollsschabloner, hon spelar också med olika bildvärldars klichéer och välkända formspråk. Film noir, 20-talets montagefoto, fotopionjärernas ateljérealism och animerad film – alla riktningar stämmer möte i hennes verk. ”The Dark Planet” är hennes dystopiska version av världen, en planet fångad nästan uteslutande i glåmiga gråtoner som speglar ett industrisamhälle i sönderfall. Tankarna går osökt till den tyska 20- och 30-talsfilmen med dess expressionistiska bildspråk och betoningen av den moderna staden som ett levande väsen på väg att sluka eller krossa människorna.

Men det är en mystisk modernitet Blomqvist skildrar. Armadorna av stora jumbojetflygplan som fyller himlen tycks höra hemma i en helt annan tid än den skog av gammaldags TV-antenner som höjer sig över de hukande hustaken. Det är snarare tecknen för modernitet hon visar upp, och inte dess faktiska kännetecken. Detsamma gäller människorna som uppträder på bilderna. De är uteslutande kvinnor som på ett eller annat sätt kämpar mot strömmen, och som värjer sig mot att förtäras av maskinernas käftar och de smutsgrå skyarna. Men motståndet bedrivs inte alltid med sprakande heroism, även om det finns några kolorerade rollmodeller i utställningen som utstrålar moderlig auktoritet och styrka. Den centrala huvudrollen har i stället en rollatorförsedd dam, som trotsar vinterkylan och ger sig iväg till en liten sjö för att åka skridskor. Där blir hon kvar, medan årstiderna täcker över hennes nu livlösa kropp med snö, gräs eller löv. En stillsamt poetisk allegori över det osynliga, vardagliga motståndet mot den förlamande normaliteten.

Även om Helena Blomqvist lånar en del av sitt idiom från exempelvis collage- och montageestetiken är det inte så hon arbetar. Hon bygger sin rekvisita själv, och skapar på så sätt en egen, skulptural värld, en scen där hon låter de dramer hon regisserar uppföras. Hennes konstnärskap kan kanske förväxlas med så många andra konstnärers övningar i färdigheten att sömlöst foga samman olika bildverkligheter med varandra. Här handlar det dock snarare om att iscensätta en värld, som vi får glimtvisa inblickar igenom fotografierna samtidigt som man får intrycket att det som händelserna fortsätter att tvinnas i varandra långt efter det att vi slutat titta och utställningslokalen stängts. För Helena Blomqvist förefaller det som om alla händelsetrådar till sist löper samman på en kulle, omsluten av ett apokalyptiskt motljus. Där samlas de utstötta och förtryckta, människor såväl som djur. Och då är apokalypsen inte liktydig med undergången, utan också vad den i biblisk bemärkelse egentligen är: ingången till den nya världen där allt mörker skingras och de sämsta skall vara de första.

”The Dark Planet” är ett ovanligt verk, som vågar vara visionärt utan att fördenskull fastna i bombasmer. Helena Blomqvist berättar en saga med humor och empati, väl medveten om att det behövs både mörker och ljus för att verklighetens sanna konturer skall avteckna sig. Och jag tror faktiskt sagan slutar lyckligt – trots allt.

(Adress: Sergels torg)