Bokrecension: Sara Eriksson ” ”Jag smetade av mig på tapeten, den ljusa soffan och dig” (Modernista, 2005)

Att ge ut sin nya bok ”Jag smetade av mig på tapeten, den ljusa soffan och dig” likställer konstnären Sara Eriksson med att ha en utställning. Det handlar förstås inte om vilken bok som helst, utan det är en bok fylld med bilder som föreställer bland annat ensamhet, våld, TV-associationer, och djur. För Eriksson fungerar boken som en utställningsplats, om än en annorlunda sådan. Och hon har förstås rätt - att placera konst i en bok, eller för den delen i TV, på nätet och så vidare, är bara andra sätt att visa konst på än på de mest traditionella sätten – i reella rum.

Boken består dock inte enbart av bilder, utan nästan varje bild ackompanjeras med en kort text. Eriksson använder sig flitigt i sitt arbete av en slags ”one-line-teknik”. Det är korta, ganska avhuggna textremsor hon presenterar tillsammans med bilderna. En bild föreställer t ex en kvinna i raffset med papper i näsan och under bilden står det, ”Jag ville vara så sexig, men lämnade snorpapper i din säng.” En annan bild visar en figur med svans som tycks äta godis eller chips, under den står det, ”idag saknade jag dig, åt upp mitt godis snabbt och somnade på soffan.” Det är avväpnande texter som dessa som gör att boken sticker ut. Mycket av det som förmedlas i Eriksson bok kan kopplas till humor. Dock varken ironi eller putslustig seriehumor. Humorn som Eriksson visar sin läsare är dråplig och kan antas ha sin grund i vanliga vardagsproblem. Bland annat så får läsaren en kort kronologi över nojorna under årens lopp, ”1997: att få en lång spik i örat när jag sover”, eller ”2001: att det ska börja brinna”. Innehållet visar upp en slags naken naivitet. Språket är rakt och bjuder inte på krusiduller i form av begrepp som skulle tynga eller krångla till. Trots detta, är det dock uppenbart att boken inte är för någon av de yngsta läsarna. Då inte främst syftandes på de ibland ganska explicita bilderna eller orden, utan på den ton bild och text förmedlar. Eriksson blandar amerikansk vardagslang med svenska, ”Jag kickar deras ass i min Wrestlingfantasi.” Och vad som gör Erikssons arbete till något annorlunda är spelet mellan text och bild. En text-bild-dialog som klart visar på något annat än den ordinära serien. Erikssons stil är upplyftande speciell. Det finns en grovhet och en spänning i Erikssons bilder som känns väldigt uppfriskande.

Det är sällan bilderna är del av någon följetong eller narrativ struktur. Utan varje bild står för sig, det handlar om en bild och ett sammanhang per sida, något som onekligen fungerar. Detta att bilderna inte drivs på i en berättelse gör att man kommer att tänka på tecknaren Jan Stenmark. Han precis som Eriksson bygger inte upp någon följetång. Stilmässigt har de dock mycket lite med varandra att göra. En annan tecknare som det annars stilmässigt går att dra paralleller till är Nina Hemmingsson. Hon använder sig dock av ett ganska traditionellt förhållningssätt, i hennes bilder finns en sedvanlig serieberättarstruktur, även om det också i hennes fall handlar om en bild, och inte om en serie av bilder. Figurerna som framställs i Erikssons bilder - för det handlar nästan uteslutande om bilder av olika figurer – varierar mellan män, kvinnor, olika djur – och vad som tillsynes är hybrider mellan dels olika slags djur, dels djur och människor. Människorna och de andra figurerna är inte framställda på något speciellt harmoniskt sätt, de har stora huvuden, smala armar, korta ben etcetera. Disharmoni däremot kan man se som bokens ”ledord”, det handlar dock om en fin disharmoni, det är varken avgrundsmörkt eller sockersött, utan ett hopkok någonstans däremellan. Sara Erikssons debut är retsamt lustig och trots att den avviker från det normala serietecknandet – kanske just därför - vore det intressant om denna mer ovanliga typ av teckningar kunde finna sin väg in till morgon- och kvällstidningarnas seriesidor.