Bonniers Konsthall, Stockholm: Monica Bonvicini (15/2-29/4)

Mycket av det som hänt inom konsten de senaste 25 åren har handlat om reaktionen mot ”den vita kuben”, det heligförklarade utställningsrummet där konstens förståsigpåare möts i kulten av den Stora Konstverket. Alternativet har i de flesta fall varit att antingen låta konsten bege sig ut i det offentliga rummet och engagera den intet ont anande allmänheten, eller att – som popkonstnärerna – flytta in ”ickekonsten” i det traditionella utställningsrummet. Ingendera strategin har i längden visat sig särskilt framgångsrik, åtminstone inte om avsikten varit att detronisera den vita kuben från dess maktposition. Det byggs vita kuber som aldrig förr, eftersom makthavare av allehanda slag alltid varit medvetna om styrkan som ligger i att skapa publikmagneter. Det spektakulära Guggenheim-museet i Bilbao har väl de flesta hört talas om, men kan någon minnas en enda av de utställningar som gjorts där?

Men kanske finns det en också en tredje väg, som vandrats av ett mindre antal konstnärer, bland dem Monica Bonvicini. Hon har sedan första hälften av 90-talet tillhört de stora namnen på konstscenen men fram till nu inte visats i någon större utsträckning i Sverige, om man undantar ett gästspel vid Göteborgsbiennalen 2005. Bovicini har ett synnerligen gott öga till den vita kuben, men inte bara som utställningsrum utan lika mycket som en gren av den moderna arkitekturen med dess alltför ofta ganska likgiltiga attityd till människorna som faktiskt skall befolka byggnaderna som arkitekterna drömmer fram på sina ritbord. Bonvicini betraktar arkitektoniska skapelser – däribland även gallerier, museer och konsthallar – som utsagor om makt, ofta med en feministisk knorr. Därmed inte sagt att hon bedriver konstpolitik via sina verk. Hennes installationer utstrålar en underfundig humor som baseras på de ”experiment” hon utsätter de medagerande för – och dessa kan vara i stort sett vem som helst, från byggarbetare och utställningstekniker till den breda publiken. Bonvicinis vita kub är ett minfält, fyllt med mer eller mindre subtila överraskningar som alla är avsedda att bringa vår grunduppfattning ur balans om arkitektur i allmänhet och utställningsarkitektur i synnerhet gör med oss människor.

På Bonniers Konsthall visar hon ett antal konstverk som i flertalet fall presenterats även i andra sammanhang, vilket inte gör så mycket. Hennes sätt att arbeta kräver att de reproduceras på nytt, med utgångspunkt i varje nytt utställningsrum. Monica Bonvicinis speciella intresse för arkitekturens dolda maktanspråk konvergerar med en fysiska intimiteten, sådan den tar sig uttryck i allt från sexualitet till toalettbesök. Hon utgår gärna från den renaste av alla rena genrer, minimalismen, men förser de minimalistiska industrimaterialen med en erotisk aura som signalerar tabuöverträdelser. Längst ut i ”spetsen” av Bonniers Konsthall har hon sålunda valt att hänga upp en av sina kedjegungor, fri att prova för var och en som kan stå ut med att betittas av de förbipasserande på Torsgatan. De blänkande kedjorna vittnar om ett närmast fetischistiskt förhållande till material, men den position som modiga besökare hamnar i om de ålar sig in i gungan är med generande än lustfylld.

Samma känslor av mild förödmjukelse gör sig gällande i den stora sal där verket ”Plastered” är installerat. ”Plastered” består av ett tunt gipsgolv, lagt på frigolitreglar direkt ovanpå konsthallens ordinarie golv. När man vandrar omkring för att ta sig en titt på ett annat av Bonvicinis mest kända verk, ” What does your wife/girlfriend think of your rough and dry hands?”, då trampar man plötsligt igenom golvytan med ett ljudligt brak och förlägna fniss från övriga utställningsbesökare. Den vita kubens tempelkaraktär förvandlas på några få sekunder till Lustiga Huset. Men utställningen har större underhållningsvärde än så. Det nyss nämnda verket ” What does your wife/girlfriend think of your rough and dry hands?” fokuserar på de individer som ofrånkomligen ligger bakom alla storstilade byggnader, nämligen byggnadsarbetarna, som Monica Bonvicini under flera år och i enkätform frågat ut om känsliga ämnen som vad de tycker om homosexuella kolleger, varför byggjobbare anses sexiga och vilka som är de vanligaste uttrycken på en byggarbetsplats. Resultatet är ett av de genuint roligaste verk jag sett på senare år, inte minst därför att konstnären avstått från att göra sig lustig på de medverkandes bekostnad. Här ges och tas av bägge sidor, och många av byggarbetarna – inte minst de svenska – har inget emot att krydda sina svar med kärnfulla provokationer.

Monica Bonvicini brukar beskrivas som en konstnär med fäbless för det aggressiva och våldsamma, men det är inte denna sida hon visar upp på Bonniers Konsthall. Snarare tar hon en mer lättsam svängom både med minimalismen och med den arkitektoniska purismen, tacksamma i en tid när monumentala byggnader – och dito ideologier – åter blivit på modet.

Adress: Torsgatan 19