Susanne Pettersson Gallery, Stockholm: Fredrik Brånstad (24/4-24/5)

De flesta konstnärer har väl någon gång suckat över det faktum att det mesta inom konsten redan tycks vara gjort – det är bara en fråga om att leta tillräckligt noga, så hittar man spåren. Det gör också att originalitet knappast är ett kriterium som nuförtiden automatiskt är liktydigt med hög konstnärlig kvalitet. Betydligt mer intressanta är också de konstnärer som förhåller sig till en tradition, där alla stigar är så upptrampade att det är svårt att hitta en enda orörd fläck. Under det senaste tiotalet år har många unga målare tagit ett nytt grepp på den konsthistorien, inspirerade av att det postmoderna reningsbadet som definitivt tog kål på föreställningen att det finns ett ”rätt” och ett ”fel” konstnärligt uttryck. Fredrik Brånstad lämnade Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2002 med en imponerande självständig och måleriskt blytung utställning som kombinerade både romantik och realism på ett säreget sätt. De väldiga dukarna öppnade perspektivet mot arkitektoniskt strama bildrum, och just den arkitektoniska aspekten förstärktes av sättet på vilket bilderna monterats på väggen med hjälp av mäktiga järnkonstruktioner. Med tanke på vad som vid samma tid försiggick på Kungl. Konsthögskolan kan man inte gärna undgå att tolka Brånstads måleri som både en reaktion mot ett förhärskande synsätt och en rejäl emotionell urladdning. 1980-talets häftiga måleri tog språnget in i 2000-talet.

Men ingen kan vara revoltör och fridstörare för jämnan. Fredrik Brånstad har gått vidare i sin måleriska praktik, men han har gjort det utifrån de förutsättningar han lade fast redan med sin avgångsutställning. Han har skyndat långsamt, och när han nu gör sin första galleriutställning separat i Stockholm är det uppenbart att det ligger en hel del tankearbete och utprovande bakom de vägval han gjort. Han håller sig kvar i en rumsligt-arkitektonisk motivkrets, men såväl abstraktionsgraden som det emotionella innehållet har denna gång tempererats, vilket också gäller bildformatet. Fredrik Brånstad har inte längre något behov av att spänna sina krafter till det yttersta och måla så stort det någonsin går. I stället söker han sig allt oftare fram till ett bildformat som medger en större intimitet, utan att stämningen fördenskull blir privat. För var det något hans tidigare verk inte var, så var det privata. Brånstad är på jakt efter något som känns allmängiltigt, men inte av det gamla slentrianmässiga slaget. En konst som bygger tidlöshet och en abstrakt allmängiltighet ligger inte för honom. Det finns en nerv i de nya bilderna som ger ett omisskänneligt fysiskt intryck, men denna gång mer som ett resultat av förtätningen i bildrummet än som en konsekvens av dukarnas storlek och upphängningsanordningar.

På ett sätt skulle man således kunna säga att Fredrik Brånstad valt att gå en mer traditionalistisk väg, bort från nyexpressionismen och tillbaka till ett konstnärligt förhållningssätt till rummet och arkitekturen vi känner igen från konstnärer som Vermeer och Hammershøi. (En av bilderna gör också en öppen hommage till Vermeer genom att använda sig av samma slags schackrutiga golv som i flera av den holländske mästarens verk.) Men Brånstad drar konsekvenserna av inspiratörernas strategi, och väljer att helt utplåna alla spår av mänsklig aktivitet. Han till och med eliminerar alltför individuella arkitektoniska element som dörrar och golvlister, något som får rumsinteriörerna att sväva i ett obestämbart tidsspektrum. Jag kommer osökt att tänka på Jonas Dahlbergs modellvärldar, som söker sig bort från den fysiska verkligheten och in mot själva upplevelsen av rummet. Och när en möbel verkligen uppträder i en målning tycks den mest av allt vara på väg att upplösas i intet.

I alla rumsupplevelser är ljuset en fundamental förutsättning, och hos såväl Vermeer som Hammershøi och Dahlberg är det sneda ljuset den kanske allra viktigaste stämningsskaparen. Men inte hos Fredrik Brånstad. Det är helt enkelt omöjligt att fastställa varifrån ljuset kommer i hans klaustrofobiskt tillslutna rum. Det förefaller närmast som om det sipprar ut direkt ur väggarna, för de öppningar som finns leder inte ut mot omvärlden utan snarare in mot nya rum och korridorer. Det är inte själva ljuset som skapar stämningen, utan den oändligt labyrintiska värld det avtäcker. Ljuset spelar också en huvudroll i utställningens enda objekt, en väldig ljuskrona tillverkad av den slags armaturer man kan hitta i offentliga miljöer. Ljuskronan har modellerats efter en ljuskrona i en gammal kyrka, men här har perspektivet inverterats: det är helt enkelt omöjligt för oss att inta ”rätt” position i förhållande till kronan, eftersom vi hela tiden befinner oss ovanför den eller i ögonhöjd med den. Verkligheten blir förunderligt skruvad i flera dimensioner samtidigt. Fredrik Brånstad är en konstnär som tagit tid på sig att mejsla fram ett uttryck som håller, och samtidigt bevarar den prövande attityden intakt. Det är svårt att föreställa sig något mer välgörande i tider när konstmarknaden jagar one hit wonders med ett bäst-före-datum som ligger precis runt hörnet.

Adress: Kommendörsgatan 6