Skulpturens Hus, Stockholm: Bård Breivik (9/6-27/8)

Säg den svenska filmregissör i medelåldern som inte åtminstone någon gång i sitt liv vaknat ur en kallsvettig mardröm med förnimmelsen att vara ständigt iakttagen av Ingmar Bergman? Och säg den norske konstnär i samma generation som inte drömt motsvarande mardrömmar om Edvard Munch? Inte minst tack vare Munchs livsgärning stretade norsk konst länge med att skaffa sig ett måleriskt förhållningssätt till naturen. Men det är inte i första hand målarna som bär upp den norska samtida konstens internationella renommé (typiskt nog arbetar den internationellt mest kände av dem, Odd Nerdrum, i en tradition som medvetet bryter med hela den modernistiska måleritraditionen). Det är i stället (exempelvis) fotokonstnärer som Torbjørn Rødland och Knut Åsdam, totalinstallatörer som Børre Saethre och Bjarne Melgaard samt videokonstnärer som Anne Katrine Dolven som formerar den norska samtidkonstens landslag. Och så förstås de tre B:en, Per Inge Bjørlo, Per Barclay och Bård Breivik, samtliga skulptörer i det riktigt stora formatet.

I Sverige har vi tyvärr inte sett mycket av dem, till stor del en följd av beklagligt underutvecklade konstrelationer mellan Norge och Sverige, där genom åren nyfikenheten på svensk sida avgjort varit mindre än norrmännens. Därför är det extra trevligt att Skulpturens Hus valt att göra sin sommarsatsning med Bård Breiviks utställning av nya verk (tidigare visade på Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design i Oslo). Även Breivik har en nära relation med naturen som han bearbetar i sina verk, men den ligger mer på ett strukturellt och symboliskt plan än det emotionella. Härvidlag påminner han mer om exempelvis Robert Smithson, som gjorde skarven mellan natur och kultur till en mötesplats för spekulationer kring människosläktets tvivelaktiga framtid. Till skillnad från Smithson använder sig emellertid Breivik till stor del av industrimaterial som glas, stål och aluminium, även om han är lika komfortabel med skulpturens klassiska material som diabas och brons.

Vill man hårddra tolkningen skulle man kunna tala om något så märkligt som en organisk minimalism, som gör sitt bästa för att sammansmälta moderna material och produktionsmetoder (Brevik använder sig numera även av digital modellering) med de plastiska uttryck som växer ur hans studium av naturens livsformer. I katalogen till utställningen i Oslo görs paralleller till arkitekten Antoni Gaudís verk, något som inte känns helt fel. Gaudís ambition att göra modernismen mer organisk och sinnlig till sin natur är en ambition som Breivik tycks dela, om än inte på ett lika programmatiskt plan. Som svensk gör man lika lätt associationer till Petter Zennström, vars måleri utvecklats till ett slags väldiga två- och tredimensionella rotsystem eller cellstrukturer. I utställningens största objekt, installationen ”Organic Strings”, har Breivik låtit tunna former hamrade av mjuk koppar till synes planlöst breda ut sig i rummet, mer eller mindre fylla det med metalltentakler som gör sitt bästa för att bryta mot den traditionella skulpturkonstens första bud om god ordning och harmoniska proportioner. Det är till och med som om Breivik understryker sin regelöverträdelse genom att låta hela installationen skrivas in i ett raster av lodlinor, vilka vid minsta beröring förvandlas till pendlar. Konsten må (åtminstone i teorin) vara evig, men naturen är det definitivt inte, ständig stadd i rörelse på väg mellan två tillstånd.

Just naturens oavlåtliga rörelse och människans obetydlighet inför dessa ofta våldsamma fenomen är också ett ämne som fångat Breiviks intresse. Mot ena väggen i ett av utställningsrummen reser sig en mörk helvetesvåg av metall, en tsunami fångad exakt i det ögonblick innan den bryter in över stranden. Breivik har frusit naturens energi vid en punkt där den fortfarande bara är mäktig och spektakulär och inte förvandlats till en grym, indifferent verklighet som krossar våra sköra existenser. Vattenrörelser spelar över huvud taget en viktig roll i utställningen, särskilt den form av virvel som uppstår när olika strömriktningar möts, eller de vågor som transporteras längs ytan när man kastat en sten i vattnet. I de flesta fall handlar det om krafter som möts och balanserar eller tar ut varandra, en praktisk tillämpning av modellen för hur ett universum skall vara beskaffat för att överleva. Samtidigt vet vi idag att det krävs oerhört avancerade matematiska modeller för att beskriva även det minsta av dessa fenomen. Enkelheten, såväl i konsten som i verkliga livet, är alltid betydligt mer komplicerad än man tror att den är.

Enkelhet och komplexitet samsas även i verket ”Partitur för ett längre samtal”, ett projekt som sysselsatt Breivik under en lägre tid och som avsatt ett stort antal avlånga, väggmonterade komponenter. Gemensam nämnare är objektens storlek, alltid 120 cm höga. Tyvärr är inte de lokaler som Skulpturens Hus förfogar över tillräckliga för att visa detta säregna verk annat än i fragmentarisk omfattning, vilket är lite synd. ”Partitur för ett längre samtal” är ett fascinerade livsverk i vilket konstnären ömsom ställer frågor, ömsom bekräftar nyvunna insikter. Men vi får oss ändå till livs en utställning som ger prov på en utomordentligt kraftfull och subtil skulpturkonst.

Adress: Vinterviken, Liljeholmen