Millesgården, Stockholm: Elina Brotherus (8/4-21/5)

Finns det en måleritrend i dagens konst eller ej? Det finns olika uppfattningar om den saken. Somliga svarar obetingat ”ja”, och hänvisar till både galleriernas och konsthögskolornas ökande intresse för måleriska uttrycksformer. Andra svarar lika tvärsäkert ”nej”, och hänvisar till biennalcuratorernas fortfarande ganska njugga inställning till måleriet. Som vanligt beror utfallet på från vilket perspektiv man betraktar verkligheten, men vilket man än väljer så kan man i alla fall konstatera att måleriet som inspirationskälla just nu är starkare än någonsin. Vad det beror på är intressant att fundera över. Den främsta orsaken är förmodligen att måleriet drygt 30 år efter den nyexpressionistiska eruptionen i 80-talets början både hunnit med att tappa luften och återhämta sig minst ett par gånger. Men konstnärerna har under resans gång också hunnit med att skaffa sig ett moget förhållande till inte bara den äldre konsthistorien, utan även till modernismen (som till stor del bars fram av det abstrakta måleriet). Det skapas därför närmast gränslösa möjligheter att bygga ett tringeldrama mellan de tre spetsarna samtiden, klassicismen och modernismen. Och då blir resultatet ofta mycket mer spännande än den tvådimensionella dubbelexponering av modernism och samtid som var vanlig under den postmoderna senare delen av 80-talet.

Elina Brotherus debuterade i slutet av 90-talet, precis under den tid när postmodernismen börjat luckras upp och förgrena sig i ett stort antal riktningar. Hennes verk har, som flera andra kvinnliga konstnärers från denna tid, den fotografiska bilden som utgångspunkt för en undersökning som involverar hennes egen personlighet och biografi, iscensatt mot bakgrunden av en till stora delar traditionell bildvärld med rötterna i det nordiska landskapsmåleriet. Brotherus har ett förflutet som utbildad kemist, vilket också märks i henne konstnärliga tillvägagångssätt. Precis som en vetenskapsman arbetar hon sig igenom ”provserier” av bilder, där hon vänder och vrider på sitt koncept för att undersöka dess olika aspekter, och – inte minst – sin egen relation till dem. I slutet av 90-talet hade hon börjat göra förhållandet mellan landskap och individuell psykologi till huvudaxeln i sitt konstnärskap, och lyckades på så sitt sammanjämka två ungefär lika starka strömningar i den västerländska konsthistorien. Det var egentligen bara en tidsfråga innan hon skulle tränga ner till botten av den.

I hennes nya utställning ”The New Painting” har Elina Brotherus satsat fullt ut på att undersöka måleriets bildvärld från utgångspunkten att fotografiet i själva verket är det nya måleriet. Det är nu i och för sig inget unikt. Fotografipionjärer som Julia Margaret Cameron och Oskar Gustav Rejlander gjorde på sin tid (mitten av 1800-talet) sitt bästa för att låta den fotografiska bilden ockupera måleriets högsäte – Rejlander lät till och med avbilda sig själv som Johannes Döparen, komplett med ”avhugget” huvud. Brotherus har visserligen inga mindervärdekänslor gentemot måleriet, eller behov av att skaffa sig en position gentemot den målade bilden. Hon är mer intresserad av att analysera de äldre målarnas förhållningssätt till sitt medium. Och visst är hon både noggrann och estetiskt raffinerad när hon spjälkar upp de gamla mästarnas verk i ljus, färg och komposition, för att sedan sätta samman dem igen i fotografisk form. Vi kan med lätthet känna igen såväl enskilda verk (som Caspar David Friedrichs) och klassiska teman (konstnären och modellen). Brotherus vet vad hon gör, och har kontroll över sina uttrycksmedel under hela resan. Men frågan är hur intressanta dessa avancerade övningar i längden är. En eller ett par gånger kan man häpna över Brotherus skickliga handlag med traditionen och dess förlagor, men efter ett tag tappar man dessvärre intresset. Bilderna framstår som distinkta, svala och tämligen spänningslösa.

Desto bättre lyckas Brotherus när hon tar sig an landskapet i alla dess former, och här närmar hon sig det mest lyckade som exempelvis Mats Gamdrup och Georg Gudni åstadkommer med sina respektive medier. Hon vänder och vrider inte bara på motivet så sådant, utan förskjuter dess komponenter på ett sådant sätt att det redan mysteriösa förädlas till en stimulerande obegriplighet. Horisonter som tycks falla genom ramens nederkant, himlar som faller ned från överkanten och perspektivlinjer som skjuter antingen över eller under ideallinjen hittar ett tonläge som bryter sig loss från traditionen och tar alla samtida konventioner med sig i förbifarten. Plötsligt känns det välbekanta ovanligt, och vardagen slår knut på sig själv. Elina Brotherus pillar på ett effektivt sätt upp vårt vanemässiga seende, och får konsthistorien att sväva fritt tillsammans med samtiden i ett välsignat, tidlöst tillstånd.

Adress: Herserudsvägen 32