| Natalia Goldin Gallery, Stockholm: Anna
Camner (21/2-29/3) Vi
lever i en mörk tid. Hotet från global terrorism och
lika global klimatkris lägger sordin på tillvaron. Och
när till råga på allt högkonjunkturen och
köpfesten tycks vara över för den här gången,
då smyger sig vemodet och undergångsstämningarna
in på knutarna. På Millesgården pågår
för tillfället utställningen ”Tänd mörkret!”,
som är en retrospektiv vy över svensk konst under perioden
1975-85, en tid när 70-talets utopiska drömmar kraschlandat
och givit plats åt en dystrare och mer vredgad attityd. Det
handlade inte längre om att bygga drömsamhället,
utan om att knyta näven i fickan i förvissningen om att
alla de lösningar som pådyvlas oss utifrån av politiker
och samhällsarkitekter är lögner. Senare i vår
öppnar Moderna Museet utställningen ”Eklips –
konst i en mörk tid”, med fokus på konstnärer
som misstror alla s.k. beprövade lösningar och färdiga
recept för hur tillståndet lycka skall uppnås.
Anna Camners konst passar in som hand i handske i detta sammanhang.
År 2006 debuterade hon med en utställning med verk som
föreställde olika giftiga växter, framställda
med hjälp av ett förföriskt vackert filigransmåleri
som lyckades med konststycket att på allvar förpacka
djävulen i detaljerna. Kombinationen av skönhet och morbida
fantasier har alltid varit en omistlig del av kulturen, från
den klassiska konstens vanitasmotiv till Roger Roger Anderssons
förrädiska grafik, där satanistsymboler döljer
sig i bildrummets undervegetation. Även Anna Camner lutar sig
på en gedigen konsthistoria, men hennes version har tidigare
varit av det skirare slaget. Det har helt enkelt varit möjligt
att uppfatta verken på två från varandra åtskilda
nivåer: vill man se vackra växter gör man det, vill
man se symboler för död och förintelse kan man göra
det också.
Detta
tillåtande dubbelkommando är emellertid avskaffat i hennes
nya utställning. Här är det undergångens kalla
vind som blåser genom bildrummen. Fladdermöss rör
sig ljudlöst genom natten, insekter är inbegripna i en
kamp på liv och död, ett djurkadaver ligger utstjälpt
på marken och till och med råttorna är på
väg att lämna den sjunkande världen. För den
som är hemfallen åt allegoriska tolkningar är Anna
Camners målningar ett delikat smörgåsbord. Sällan
har det varit tydligare att vi som varelser går mot döden
vart vi går, som psalmdiktaren skriver. I ett par av målningarna
blir det dekorativa inslaget väl starkt, och då punkteras
den omsorgsfullt uppbyggda effekten. Men i de flesta fallen hanterar
Camner undergångsvisionerna med ett eget formspråk som
navigerar förbi 1700-talets krykogårdsromantik och surrealisternas
förkärlek för ödsliga och apokalyptiska landskap
utan att komma alltför nära dem.
Men om bilderna utstrålar undergång och dödskult,
så gör själva det konstnärliga hantverket motsatsen.
Anna Camners måleri är inte resultatet av en sturm-und-drang-attityd
till måleriet som konstart. Hon är en modellbyggare med
en förkärlek för det mikroskopiska, och arbetar fram
sina verk med precisionsverktyg och en god dos tålamod. Processen
ger intryck av att ha starkt meditativa inslag, något som
också bidrar till att ge bilderna deras smått hallucinatoriska
karaktär. På detta plan är det inte döden,
utan skapandet och livet som står i förgrunden. I Camners
tålamodskrävande och omsorgsfulla arbetsprocess ryms
ett paradoxalt livsbejakande, en intuitiv tro på att bildens
förmåga att fånga förgängelsen i ett
ögonblick när den fortfarande andas liv, alldeles innan
den verkligen utmynnat i Intet.
Kanske måste man hålla hårt i detta inre ljus
när mörkret är ens hemvist. Anna Camner är,
trots sin relativt nybakade karriär, en mogen konstnär
med ett uttryck som känns både stabilt och utvecklingsbart.
Med sin nya utställning visar hon övertygande att även
den mest sinnrika dekoration kan rymma en svärta som har ett
oanat djup. Det är inte särskilt svårt att koka
en mustig soppa på en spik bestående av valfritt antal
konsthistorisk referenser och allmänkulturella symboler. Men
att, som Camner, göra det så att smaken sitter kvar länge
efter det att man lämnat utställningen kräver onekligen
sin konstnär.
Adress: Hudiksvallsgatan 8 |