Magasin 3, Stockholm: Paul Chan (21/10-17/12)

När andra världskriget tog slut dog också, i viss mån, tron på det allomfattande politiska systemet som utopi. Redan på 30-talet hade Stalin och Hitler visat hur lätt utopismen förvandlas till människoföraktande despoti, och krigsslutet tycktes bekräfta vad många anade: att politiska visioner med siktet på att uppfylla människans ”sanna natur” ganska så snart mynnar ut i massmord. Som pricken över i publicerade filosofen Karl Popper 1945 sin klassiska bok ”The Open Society and Its Enemies”, en svidande uppgörelse med all slags totalitarism under idealistisk täckmantel, från Platon till Hegel och Marx. Sovjetunionens sammanbrott 1991 kom som det slutgiltiga beviset för att utopin var en relik från det förgångna. I dess ställe hade Popper satt vad han kallade för ”piecemeal social engineering”, det vill säga ett gradvis och pragmatiskt lappande och lagande på välfärdsstaten. De postmoderna filosoferna fyllde i med att dödförklara de ”stora berättelserna” till förmån för individernas små, anspråkslösa (men också icke-totalitära) berättelser.

Idag tycks det som om vi gått varvet runt. Att den numera regelbundet hålls ett utopi-VM är kanske inte direkt ett bevis för utopins ovedersägliga återkomst, men likväl ett tecken i tiden. Allt fler konstnärer tycks också återbruka åtminstone den klassiska utopins yttre kännetecken för att indirekt kommentera vår tids brist på entusiasmerande visioner. (Det är ju illavarslande att den globalt sett mest känsloengagerande utopin idag förefaller vara den religiösa fundamentalismen.) Paul Chan är en konstnär som i viss mån kan sägas stå med en fot i vardera lägret. Han är både en uppburen konstnär i den yngre generationen, med bland annat deltagande i Whitenybiennalen på sitt CV, men han är också politisk aktivist i sitt hemland USA. Paul Chan är dock noga med att understryka, att dessa bägge sidor av livet är separerade verksamheter (även om det givetvis inte kan undvikas att de korsbefruktar varandra).

Magasin 3:s utställning med Paul Chan har curerats av Daniel Birnbaum och Elisabeth Millqvist, och är konstnärens första separatutställning i Europa. Chan visar ett urval nya verk, två ljusinstallationer och en videoprojektion med ackompanjerande bläckstråleprints. Alla konstnärer som arbetar med ljus löper omedelbart risken att jämföras med ljuskonstnärer som James Turrell, något som Paul Chan är mycket medveten om. Faktum är att han avsiktligt spelar med associationerna till Turrell, men bara på ett ytplan. Paul Chans installationer börjar med ett långsamt skiftande ljus, likt en soluppgång, men efter en stund börjar skuggor avteckna sig. Vi ser träd, en telefonstolpe och plötsligt föremål – mobiltelefoner, en iPod – som sakta stiger uppåt. I andra riktning faller människor fritt, en kuslig association till attacken mot World Trade Center i New York. Det tycks som om verken skildrar en värld på randen till upplösning, en värld där naturlagarna upphört gälla eller där civilisationen imploderat. Ljuset, den kanske mest positiva symbolerna av alla, får med ens en dystrare nyans, och blir till ett medium med apokalyptiska förtecken. Att de två installationer Paul Chan visar på Magasin 3 ingår i en serie om totalt sju bara förstärker detta intryck. På sätt och vis kan man säga att Paul Chan, från en utgångspunkt i den klassiska modernismen, gör an vid sväng in i samtiden och levererar en cyberage-tolkning av domedagen i de medeltida konstnärernas efterföljd.

Men likheterna med de medeltida mästarna stannar inte där. Paul Chan delar helt klart deras fascination inför allehanda detaljerade och visuellt övertygande profetior om den smutsiga världens undergång och pånyttfödelse. Videoprojektionen ”Happiness (Finally) After 35,000 Years of Civilization” bygger på solitären Henry Dargers teckningar och texter. Darger skildrar en värld som domineras av den blodiga striden mellan Vivianflickornas och deras fiende glandelianerna. I bakgrunden finns även socialistpionjären Charles Fouriers teorier om hur det framtida lyckoriket skall upprättas. Paul Chans tolkning av Darger/Fourier har tagit fasta inte bara på våldsamheterna (där han befinner sig i Goyas klass när det gäller makabra detaljer), utan också på själva det historieteoretiska ramverket. Liksom i ljusinstallationerna håller Paul Chan dörren öppen för att lyckoriket inte är slutstationen utan startpunkten för ett nytt varv i en evig, cirkelformad historisk progression. Såtillvida skulle man snarare kunna beskriva honom som en dystopist än en utopist, åtminstone helt uppenbart som en person med en medfödd misstänksamhet mot alltför slutgiltiga systembyggen som vill peka ut var historiens slut befinner sig.

Samtidigt går det inte att undgå att märka med vilket engagemang och empati han ger sig i kast med Dargers och Fouriers redan på förhand dödsdömda visioner. Här triumferar fantasin över konst- och idéhistorien och verket formar sig till en fängslande exposé över vår tids motsägelsefulla kultur, iscensatt via Paul Chans frifräsande men samtidigt mycket kontrollerade collageteknik. Han levererar dock ingen politisk analys. I stället arbetar han med de aspekter av vår psykologi som är belägen långt före den punkt där intellektet tar över processen, och som har att göra med arketypiska föreställningar om nuet och våra drömmar. Paul Chan är medveten om att övetygelse är ett dubbeleggat svärd, och att konstens uppgift inte är att frälsa mänskligheten, men att göra oss observanta på vilket ursprung vår längtan efter frälsning har.

Adress: Frihamnen, Stockholm