Kulturhuset, Stockholm: Anna Clarén (7/12-13/2 2008)

Något som återkommer i berättelser om nära-döden-upplevelser är att man ser ett starkt ljus långt där borta i tunneln. På vägen mot ljuset passerar livet revy, som en slags snabbspolning av de samlade erfarenheterna. I Anna Claréns fotografiska dagboksbilder får vi ta del av helt vardagliga situationer så som de dokumenterades sommaren 2005. Det är bilder av barnen på badstranden, sommarstugan, blommorna och flera utlämnande självporträtt på Anna Clarén, ensam eller poserande med någon i familjen. Några klassiska familjealbumsbilder, flickan som stolt kramar om sin hund, varvas med den typ av fotografier som vanligtvis väljs bort i albumsammanhang då de avslöjar tristessen i den trubbiga vardagen. Ett exempel på det sistnämnda är det medelålders paret som sitter i varsin Jetsonfåtölj, mannen sömndrucken i kalsonger och morgonrock och kvinnan som klätt sig för dagen är redan försjunken i tankar långt utanför vardagsrummet. Att Claréns bilder inte visar de stora händelserna utan kanske snarare det som sker strax innan eller en stund senare framträder med all tydlighet.

Fotografierna strålar av ett märkligt ljus, det verkar dels som om motiven hamnat under en strålkastarkägla och dels som om ett diffust ljus lagts som en slöja över bilderna. Upplevelsen av att ta del av mer eller mindre vaga minnen gör sig påmind. Var det verkligen sådär det såg ut, eller minns jag fel? Men det är inte någon objektiv sanning som ska vaskas fram utan just den långt mera subtila upplevelsen av ett personligt minne som ska förnimmas. Effekten blir att det stundtals känns lite som att läsa någon annans dagbok. Men Claréns bilder är på en gång allmängiltiga och högst privata, allmängiltiga för en svensk medelklass med sommarhus, barn och partytält till midsommar och privata i sitt osminkade och känsloladdade tilltal.

Blandningen av det privata och det allmängiltiga påminner om konstnären Maria Miesenbergers fotosvit ”Sverige/Schweden”. Miesenbergers bilder, tagna ur familjealbumet, presenterade släktingarna som mörka, något diffusa, silhuetter i sommarens hammock men till skillnad från Claréns känsla av närhet framstår Miesenbergers bilder som distanserade. Även ljuset i Claréns fotografier får mig att tänka på en tidigare utställning med Elisabeth Ohlsson-Wallins porträttserie ”Amauros”, blinda människor som fotograferats i extremt starkt ljus. Men likaså i denna jämförelse blir det uppenbart att Ohlsson-Wallins bilder står för en närmast bländande realism medan Clarén lyckas förmedla känslan av både något verkligt dokumentärt och fullständigt imaginärt, som i ett verk av David Lynch.

Jag föreställer mig Anna Claréns bilder som ett utsnitt av den inledningsvis nämnda revyn av samlade erfarenheter, bilder som i ett kontinuerligt men långsamt tempo ger prov på hur tillvaron tett sig. Frågan om det är verkliga händelser eller minnen av det upplevda som vi tar del av blir ointressant eftersom behållningen av utställningen ligger i upplevelsen av att minnen och verklighet flyter ihop, att det som en kallar sanning är för en annan en saga.