Digital konst eller konst där datorer används brukar ofta kategoriseras under rubriken "nya medier", vilket är en aning missvisande. I film- och musikproduktion har datorerna sedan länge spelat en huvudroll, men inom den gren av konsten som de flesta vant sig vid att möta på gallerier och konsthallar är fortfarande inslaget av datorer relativt begränsat. Orsakerna till detta är många, men en av de viktigaste är förstås de ekonomiska aspekterna. Trots att datortekniken stadigt blivit allt billigare är avancerade arbetsstationer för exempelvis digital bildbehandling inget som tillhör standardutrustningen i varje konstnärsateljé. CRAC (Creative Room for Art and Computing) har sedan öppningen 1997 fungerat som ett medietekniskt resurscentrum inte bara för de nu 350 medlemmarna, utan också för internationella samarbetspartners i det nätverk som CRAC tillhör. Detta innebär inte att verksamheten är särskilt välkänd. Den genomsnittlige museibesökaren vet förmodligen inte alls vad CRAC är, trots att man idag med god marginal är ett av Europas bäst utrustade enheter för konstnärligt skapande med den nya medierna som plattform. Därför är det en kulturgärning som Liljevalchs Konsthall gjort när man upplåtit sin lokal för en mönstring av ett urval av CRAC:s projekt. Idén påminner om utställningen "DETOX!", som under perioden 1999-2001 vandrar i Norge. I jämförelse med de konstnärer som medverkar i "DETOX!", och som närmast uteslutande arbetar med en utpräglad hitech-profil, uppvisar CRAC-konstnärerna ett mer heterogent förhållande till tekniken. Spännvidden är stor, från avancerade laserinstallationer till digital röstigenkänning och kroki (!).

I första numret av den nya tidningen "Konstkatalogen" fyrar Anders F Rönnblom av ett helt batteri obesvarade frågor som allesammans har att göra med relationen mellan konst och teknik i morgondagens samhälle. En av de mest intressanta tar fatt i det faktum att kreativitetsbegreppet i sig är på väg att genomgå en avsevärd förskjutning i takt med att alltmer intelligenta och flexibla funktioner byggs i programmen bakom den nya generationens PC-dimensionerade multimedieprogram. När dessa mjukvaror används för att göra konst, var befinner sig då det svårfångade element vi lite slarvigt kallar "det konstnärliga"? I programmerarnas kodningsskicklighet eller i användarens handhavande? Fraktaler och vektorgrafik krävde för några år sedan betydande arbete och kunskaper, ungefär av samma slag som den första generationens fotografer tvingades förvärva när de slet med sina otympliga apparater. Idag finns sofistikerad grafikhantering inbyggd i de flesta mjukvaror för 3D-animering, vilket med en fotohistorisk analogi skulle motsvaras av den helautomatiska kompaktkameran. Detsamma kommer förmodligen snart att drabba även den kinetiskt grundade multimediekonsten, vars fundament utgörs av hopkopplingen av sensorer, slumpgeneratorer och ett system för att presentera utdata. Interaction-in-a-box är snart något man beställer hos Microwarehouse.

Man kan dock konstatera att ganska få av de utställande CRAC-konstnärerna arbetar med datorframställda bilder i konventionell bemärkelse. Oftare används tekniken för att upprätta ett interaktionsflöde, men här är det sociofilosofiska momentet viktigare än tekniken. Peter Hagdahl och Carl Michael von Hausswolff har länge bedrivit denna form av "receptorkonst", som utgår från att signaler från omvärlden fångas upp, processas och styr presentationens utseende. Även Gunnel Pettersson låter omgivningen (i utställningsbesökarens gestalt) ofrivilligt bli en del av konstverket, och Nils Claessons/Rolf Lindgrens virtuella samtalspartner "Ingemar" uppmanar oss att ställa frågor om konst och livets mening. En spralligare typ av interaktion ger Interaktiva Institutet prov på med sin installation "Brain Bar". Med hjälp av sensorer och ett datorprogram avläser baren gästens mentala tillstånd, och serverar sedan en individuellt anpassad drink. Andra konstnärer - Mats Hjelm och Ann-Sofi Sidén är kanske de bästa exemplen - låter det högteknologiska inslaget begränsa sig till att deras respektive videoverk lagts på DVD. Som helhet betraktad rymmer CRAC-utställningen med andra ord mycket mer än teknik. Därför är det obegripligt att så många av verken - inte minst de konceptuella - fått en så öppet hårdvarutung skrud. Det går inte att bortse från att åsynen av grå systemlådor staplade på varandra med tillhörande kabeltrassel alltför lätt gör att koncentrationen på verkens immateriella innehåll blir bristfällig. Särskilt skulpturalt attraktiva är inte IT-prylarna ens i en konsthall. I enstaka, lyckliga fall råder emellertid ekvivalens mellan teknik och estetik. Arijana Kajfes installation "Red Alert" använder sig av speglar och laserljus, men fortfarande är hennes utgångspunkt tämligen likt den relation till vanligt ljus som konstnärer haft genom flera århundraden. Hon ger ljuset en skulpterande funktion, och frilägger därigenom ett skikt av verkligheten som är obekant men likväl inte framkallar olust. När man stiger in i hennes installation deltar man samtidigt i en hyllningsakt till den visuella skönheten på ett mycket grundläggande plan.

Bilden: Gunnel Pettersson "Skeppsbrott"