Galerie Nordenhake, Stockholm: Jonas Dahlberg (4/4-11/5)

Jonas Dahlbergs konstnärskap har alltsedan första stund varit intimt förbundet med de byggnader och byggandsdetaljer som inte bara omger oss människor, utan utgör fundamentet för våra liv. Men det är knappast rummen och byggnaderna som uttryck för ett socioekonomiskt system som upptar huvuddelen av hans intresse. Moderna byggnader i all ära, det är ändå ytterst som sällsamma organismer de framstår i Dahlbergs verk. Arkitektur är omöjlig utan tanke på människor som befolkar och rör sig kring byggnaderna (även om historien bär på sin beskärda del av arkitekter som nog helst hade sett att de bångstyriga ”brukarna” hade hållit sig borta från de fantastiska skapelserna). Men i Dahlbergs verk lyser människan med sin frånvaro. I stället är det ljussättningen och vår egen blick som spelar huvudrollen i verken. I ett par av hans tidigare arbeten rör vi oss långsamt genom korridorerna i vad som förefaller att vara ett övergivet kontorshus, eller färdas i lika långsam takt utmed en gata kantad av hus som skulle kunna vara just det slags kontorsbyggnader som vi tagits med på en vandring genom.

Det intressanta är att bägge miljöerna skapats i modellverkstaden, och oftast visas tillsammans med de videofilmer som de färdiga verken består i. Dahlberg spänner en elegant både mellan mikrokosmos och makrokosmos, och förskjuter perspektiven från ett inifrånblickande till ett gudomligt utifrånblickande. Detsamma gäller den fasta installation han sedan länge haft stående på restaurang Riche i Stockholm, och som erbjuder en övervakningsliknande videovy av restaurangens toaletter. Via monitorer i baren kan man luras att tro att man faktiskt övervakar vad som händer där inne på hemlighusen, ända tills med inser att inga människor brukar dem. Och bakom en vägg finns modellen utställd som verket bygger på. Dahlberg är ingen illusionist som strikt håller kortet intill bröstet. Genom att låta förlåten falla och illusionsmaskineriet avslöjas säger han också något viktigt om inte bara vår önskan att duperas, utan om det intrikata samspel mellan arkitektur och proportioner som så ofta avgör exakt hur vi uppfattar en fysisk miljö.

I sin nya utställning på Galerie Nordenhake har han dock varit mer försiktig med att låta oss tjuvtitta in i maskineriet. Tre videoprojektioner – det är inte fel att likna verket vid en triptyk – visar oss tre högst prosaiska rum: ett sovrum, ett vardagsrum och ett matrum. Liksom i de tidigare verken är människorna frånvarande, men spåren av mänsklig verksamhet är ändå tydlig i form av möbler och enstaka prydnadsföremål. Det är emellertid inte allt som står rätt till, för under den knappa halvtimme som projektionerna rullar upplöses gradvis alla interiördetaljer, och kvar blir endast själva rummet och det sneda ljus som faller in genom fönstren. Tillvägagångssättet tänker jag inte avslöja här - paraffin och lacknafta spelar dock en viktig roll - för som tidigare är det inte själva tekniken som är meningsbärande i Dahlbergs verk. Det är i stället än en gång den process varigenom vi betraktar världen, och skapar fästpunkter att förankra en logiskt begriplig bild av verkligheten omkring oss.

I detta speciella fall är verkligheten identisk med sönderfallet, men det sker så omärkligt att vi nästan inte kan säga exakt hur förloppet ser ut. Blicken flackar mellan projektionsskärmarna, och plötsligt tycker vi oss märka att något förändrats utan att kunna säga vad. Lampan där borta, vart har den tagit vägen? Och hur såg den egentligen ut? Med tidens gång blir vi smärtsamt varse om otillförlitligheten hos våra egna sinnesorgan. Det förefaller som om vi varken är särskilt bra på att registrera ett händelseförlopp eller minnas det som var. Både i nuet och i det förflutna är vi hopplöst bortkollrade. Men våra tillkortakommanden kompenseras i viss mån av den växande vissheten om tidens och materiens flyktighet. Även de mest solida objekt skattar förr eller senare åt förgängelsen. Samtidigt blir processen med filmens hjälp nästan fysiskt påtaglig. Andrej Tarkovskij menade att filmskapande var detsamma som att skulptera i tid. Det skulle säkert Jonas Dahlberg kunna hålla med om. Hans utställning är nästan lika suggestiv som den ryske mästerregissörens filmer.

Adress: Hudiksvallsgatan 8