För den som förfäktar idén om den digitala världens obundenhet av rummet och konventionerna kan det synas aningen märkligt att utställningen satts samman enligt de traditionella riktlinjer med vars hjälp otaliga statsunderstödda utställningar producerats under flera decennier. Sålunda har en tävlingsjury (innehållande bland andra CRAC-medlemmen Peter Andersson) valt ut 10 projekt, som därpå realiserats med stöd av Norsk Kulturråd. I skarp kontrast till detta oglamorösa kulturbyråkratiska hantverk står curator Ståle Stenslies katalogförord, i vilket han oförväget konstaterar att konst är tråkigt, konstnärerna mist talförmågan och att målaren och skulptören allaredan förlorat kampen mot MTV och Internet. Men egentligen gör det inte så mycket, för konsten och konstnärerna begriper sig i alla fall inte på samtidens språk, vilket betyder att den traditionella konsten mist sin roll som en kvalificerad uttrycksform. Syftet med DETOX är att i stället stimulera uppbyggandet av ett kreativt rum med samtidens medieverklighet som utgångspunkt, och att uppmuntra till en interaktion och mänsklig aktivitet som sträcker sig bortom den tekniska utrustning Stenslie förklarar i grund och botten är oväsentlig. Det är därför märkligt - men symtomatiskt - en betydande del av den informativa katalogens presentationer av de olika projekten på detaljnivå sysselsätter sig med beskrivningen av vilken slags datorer, mjukvaror, ljud/ljussystem och programmeringsmetoder som använts. I en annan av katalogens texter tar å andra sidan Douglas Rushkoff effektivt musten ur alla klämkäcka visioner av hur webbsidor, hyperlänkar och GIF-animationer gjort oss till alltmer interaktiva och kunskapsrika samhällsmedborgare.  

Som så ofta är en rättning mittåt att föredra. Genomför man en sådan blir det möjligt att uppleva de olika verken utan auran av hype, och då framträder en del intressanta fenomen. Bland annat kan man konstatera att grabbarna - för DETOX är, med några få undantag, de unga männens värld - besitter en imponerande teknisk skicklighet. Som sämst är resultatet likt ett hyfsat TV-spel, vilket trots allt är bättre än många konstvideor. Allra mest imponerande är Thomas Kvams och Frode Oldereids "Maskin 5.1", en slags mardrömslik technoversion av en av Louise Bourgeois spindelvarelser. Mardrömskvaliteterna är också påfallande i Magnus Wallins digitala animation "Limbo", som hämningslöst blandar Hieronymus Bosch med Esther Williams och Berlins Olympiastadion. Inte fullt så apokalyptiska tongångar möter man hos Martin Høyem. I hans masturbationsrobot leder ett gott handlag (!) till att man får ta del av Tore André Flos klassiska mål i Norges landskamp mot Brasilien i fotbolls-VM 1998… Betydligt mer socialt intresserad är Kristin Bergaust, vars "NyTVerden" inbjuder besökaren att delta i ett CD-ROM-baserat utbildningsprogram med fokus inställt på individens relation till ny teknik. På grundval av ens attityd till teknisk utveckling får man hjälp med att komponera en identitet och välja en livsväg, som - om processen upprepas tillräckligt ofta - skall utmynna i att ett avslappnat förhållande till den nya tekniken. Stundtals är DETOX ett överväldigande fyrverkeri av audiovisuella effekter, men efter en tillräckligt stor dos börjar man längta efter sådana knastertorra egenskaper som reflektion och distans. Action painting blir egentligen inte särskilt mycket bättre för att den utförs med laser och samplade ljud i stället för med pensel och palettkniv. Hos konstnärer som Kristin Bergaust finns emellertid en humoristisk eftertänksamhet (och en konceptuell bromspedal) som ger hopp om en framtida integrering av den digitala tekniken och de förkättrade eviga frågorna. 

Besök DETOX webbplats med mer information! 
Bild: Kvam/Oldereid: "Maskin 5.1"