Gotlands Konstmuseum, Visby: Nathalie Djurberg och Pontus Lindvall (16/2-20/3)

Nathalie Djurberg visar tolv välgjorda leranimationsberättelser där varje bildruta har ägnats stor omsorg. De har en nästan ofattbar detaljrikedom som ger hennes figurer och miljöer en sällsynt realism. Man tänker helt enkelt inte på att det bara är lera och dockor som utgör scenerna som spelas upp utan man känner sig snarare som en smygtittare som betraktar något förbjudet. Miljöerna är ofta vardagsrum, en tillsynes lugn hemmiljö där ingen vill tro att övergrepp förekommer. Hans Bergs filmmusik förstärker intrycket av att det är något väl dolt och förbjudet som man bevittnar. Det är förförande skickligt gjort. I filmen ”Badin” från 2005 tar hon med oss till det Svenska hovlivet under 1700- talet och där får vi får träffa hovslaven Adolf Badin. Hennes porträtt av honom är en exakt kopia av 1700-talsmålaren Gustaf Lundbergs. Ett för den tiden högst ovanligt porträtt som i dag ingår i Gripsholms porträttsamling. Adolf Badin var troligen född i en dansk koloni i Västindien och kom till Sverige som en exotisk prydnad och gåva till drottning Lovisa Ulrika. Hon bestämde att hennes nya leksak skulle bli ett experiment så Adolf Badin fick växa upp i frihet och blev både döpt och undervisad. Han fick helt enkelt leva ett kungligt liv, en för den tiden unik roll för en hovslav som vanligtvis betraktades som ett mindre vetande ”freak”.

Att Nathalie Djurberg har plockat upp Adolf Badin är intressant ur många aspekter. I hennes film lever han ett ansvarslöst och utsvävande liv och den eviga skuldfrågan får ta nya vägar och infallsvinklar. Det är skönt! Just skuldbegreppet i dess vidaste mening är en problematik som Nathalie Djurberg återkommer till i flera av sina filmer. Jag hade gärna sett alla tolv filmerna som visas på Konstmuseet, fem av dem har dessutom aldrig visats i Sverige . Så jag förundras som vanligt när film visas på museer, konsthallar eller gallerier över otillgängligheten och brist på respekt för verken. Borde inte konst som film eller film som konst förtjäna ett bättre visningsfönster? På Konstmuseet i Visby finns fyra ”svarta kuber” där får man sitta eller stå och titta. Vilka filmer som visas var framgår inte, väldigt ofta hamnar man mitt i en film och ljudet läcker emellan visningskuberna. Det är slumpen som får styra vad man får se och att rikta in sig på en viss film är lika med att metodiskt beta av kub efter kub. En tidsödande uppgift även om den är underhållande. Det här är absolut inte unikt utan så här brukar det se ut när film visas i den ”svarta kuben” på museer. Varför undrar jag och varför är inte upphovsmännen mer angelägna om hur filmerna presenteras? Det kanske är dags att snegla tillbaka till sextiotalets arthousebiografer, för museerna lyckas inte axla rollen som biograf även om konstnären gör film. Nathalie Djurbergs filmer är hur som helst små guldkorn som är väl värda att se.

När Pontus Lindvall får erbjudande om att ställa ut på Gotlands Konstmuseum, inser han att han inte kommer att hinna jobba ihop en utställning. Men att som konstnär tacka nej till en att få visas på ett museum är ju nästan otänkbart, så han beslutar sig för att visa sitt 10-åriga konstnärskap i en retrospektiv utställning. Mitt samlade intryck är att han under den här tiden med kraft och nyfikenhet har kastat sig in i väl cementerade sammanhang och rört om med nya idéer och frågeställningar. Det är modigt och behövligt då konstnären idag både är en roll och ett begrepp i förändring. Precis som orden konst, konsthantverk, slöjd och design är begrepp som behöver prövas och omdefinieras.

Pontus Lindvall visar i sin kavalkad detta ständiga ifrågasättande och prövande genom en mängd brukföremål. Som lampor, pallar, ren prydnad med mera. Det är en rolig genomgång där just lampan verkar vara en favorit att jobba med. Utställningen visar också dokumentationer från olika projekt som han har deltagit i. SkiSS-projektet är ett, där Lindvall två dagar i veckan under ett halvt år var verksam i sin yrkesroll på ett ålderdomshem i Nynäshamn. Syftet var att han med sina yrkeskunskaper skulle få igång en kreativ process där både boende och personal skulle delta. En process som var tänkt att på sikt generera positiva effekter som ökat välbefinnande med mera. Mycket av Pontus Lindvalls samlade konstnärskap är således ett prövande, undersökande och ifrågasättande. Men vad har han kommit fram till? Hur har begreppet konsthantverk förändrats på 10 år och vart är det på väg? Vad hände på ålderdomshemmet efter att konstnären lämnat sin långa arbetsperiod där? Uppnådde han SkiSS-projektets intentioner och vilket ansvar har han som yrkesman i ett sådant projekt? Frågorna blir många och är spännande och jag hoppas att han hittar svaren.

Jag tror att det är bra att stanna upp och titta tillbaka som Pontus Lindvall gör i denna utställning. Det är dessutom bra att göra det inför publik då det kan vara svårt att själv se egna tillgångar och brister. Allrahelst när man som han har varit en drivande kraft i denna pågående undersökning. Det är ju lätt att bli hemmablind och missa både vad man faktiskt har åstadkommit och vad man kunde ha gjort bättre. Det här är en utställning som alla som på något sätt har med konst, konsthantverk, slöjd och design borde se. Då den utmanar alla så väl yrkesutövare, kritiker som publik. Jag hade gärna sett Pontus Lindvalls CV över den här perioden som komplement, bilddokumentationen och föremålen hade då fått den tydlighet som de behöver.

Bilder (uppifrån och ned): Nathalie Djurberg, Pontus Lindvall

Adress: S:t Hansgatan 21