Kassel, Tyskland: Documenta XII (16/6-23/9)

Redan framför Documentas huvudbyggnad Museum Fridericianum möter man två konstverk som till stor del sammanfattar vad konsten på Documenta handlar om. Sanja Ivekovic ”Poppy Field” som består av vallmoblommor planterade på Friedrichplatz, en plats som historiskt har använts som excercisfält för tyska soldater och där man även brände böcker under nazitiden. Så värst många vallmoblommor var det inte när jag besökte utställningen, vädret hade inte varit så gynnsamt för växtligheten, så det var nog lika mycket ogräs som vallmo, vilket kändes lite som ett dåligt omen inför resten av utställningen. Förutom de historiska referenser till krigshistorien så är vallmo också en blomma som förknippas med opiumodlingar, och då tänker man i första hand på Afghanistan och talibanregimen i landet. För den konsthistoriskt bevandrade är det väl Monets målning från 1896 som också heter ”Poppy Field” (vallmofältet) man tänker på.

I slutet av Friedrichplatz står Andreas Siekmanns politiska karusell ”The Exclusive On the Politics of the Excluded Fourth” ett verk som behandlar flykting- och globaliseringfrågor. I karusellen rör sig bilder föreställande poliser, demonstrationer, flyktingar och politiker i olika banor. Visserligen påminner hela konstverket till det yttre om en karusell, men ser man till rörelsemönstret så tänker jag i alla fall i första hand på medeltida kyrkklockor med sina rörliga figurer och när man samtidigt hör klockspelet från Karlskyrkan i bakgrunden så förstärks bilden av att det snarare är ett medeltida klockspel än en karusell som legat till grund för formspråket i konstverket. Både Ivekovic och Siekmanns konstverk är exempel på samtida politiska verk som blickar bakåt med referenser både till historien och till konsthistorien.

Det finns som sagt en hel del konst på Documenta som behandlar politiska frågor och konflikter. Anatoli Osmolovsky har gjort verket ”Hardware” som består av bronsskulpturer av elva olika modeller av pansarvagnar. George Osodis fotografier behandlar konflikten i Nigeria, med den problematik och exploatering som skett i landet sedan de stora oljefyndigheterna upptäcktes kring 1965. Guy Tilman har i sin tur dokumenterat och fotograferat de första demokratiska valen i Kongo på 40 år. Inigo Manglona-Ovalles ”Phantom Truck” tar upp den aktuella konflikten i Irak och episoden när USA:s försvarsminister Colin Powell år 2003 hävdade att Irak hade tillgång till mobila kärnvapenfabriker. Manglona-Ovalles verk består av två rum. I det första rummet möter besökaren ett stark rött ljus och ensam transistorradio på betonggolvet. Det andra rummet är mörkt, men efter ett tag börjar man urskilja konturerna av en lastbil, som verkar har någon form av anläggning monterad i släpet. Symboliken är ganska tydlig, det röda skenet och den ensamma transistorradion får en att tänka på kärnvapenkrig samtidigt som det intensiva röda skenet gör att ögonen får svårt att urskilja detaljerna i det andra mörka rummet, det tar ett tag innan man inser att fantomlastbilen bara är en enkel kuliss.

Och så kan man fortsätta ett bra tag med att ge exempel på politisk konst från Documenta. Ines Doujak har gjort en 16 meter lång gräsbädd där hon ”planterat” olika växter med tillhörande fröpåsar som berättar vad det är som planterats. På fröpåsarna finns exempel på olika genmanipulerade växter som olika företag tagit patent på dessa. Ibon Aranberris ”Politica hidraulica” behandlar frågor kring exploatering av naturen när man bygger vattenkraftsdammar i naturreservat eller andra känsliga miljöoråden i bl.a. Spanien. Andrea Geyer har i ”Spiral land” undersökt de nordamerikanska indianernas kamp för social rättvisa sedan deras land togs ifrån från dem under kolonisationen av Amerika. Churchill Madikida belyser spridningen av AIDS i installationen ”Status” som består av kistor i rött ljus, tända stearinljus och en miljö som leder tankarna till voodoo. Slutligen kan man nämna Abdpulaye Konates konstverk som behandlar den ständigt infekterade konflikten mellan Israel och Palestina.

Med tanke på hur världen ser ut idag med alla krig, terrorhot och konflikter är det kanske inte så underligt att så stor del av utställningen upptas av politisk konst, men å andra sidan känns det inte som om det är något nytt som visas upp, utan samma konflikter och angreppssätt som redan använts under de senaste decennierna. Det känns som om man redan har sett det här förut, och det är få verk som får en att stanna upp och tänka efter. Jag förväntade mig i alla fall att Documenta skulle vara mer framåtblickande och mer vital. Nu känns det mer som en väldigt traditionell utställning som till stor del blickar bakåt i tiden.

Årets upplaga av Documenta innehåller inte bara verk av nu levande konstnärer, utan insprängda i utställningen finns även konsthistoriska verk. Det äldsta är från 1400-talet, med nedslag i århundraden fram till vårt sekel. Tanken är att skapa en dialog med konsthistorien och visa på att konst existerar i en historisk kontext. Ett tydligt exempel på den konsthistoriska kopplingen är att en del av Documenta äger rum på slottet Wilhemshöhe som har en riktigt fin konsthistorisk samling med bl.a. Rubens, Rembrandt och Frans Hals. Bland Wilhemshöhes konstsamling återfinns några av Documentas artister, exempelvis Kerry James Marshall, en konstnär som man återfinner lite här och där på Documenta. Marshall är en amerikansk konstnär som blandar motiv från populärkultur och konsthistoria i sina politiska målningar. På samma sätt arbetar Juan Davila, som också återkommer i utställningarna. Juan Davila är även han en politisk konstnär som behandlar frågor som berör Chile och Australien, och som kombinerar element från populärkultur och konsthistoria precis som Marshall. Det är kanske inte så konstigt att dessa parhästar följs åt genom utställningsrummen, de visualiserar så att säga själva kontexten av årets upplaga av Documenta, politisk konst med ena foten i samtiden och den andra i konsthistorien.

Ska man nämna några verk till som anspelar på konsthistorien så kan man börja med John McCrackens spegelrum i entrén till Museum Fridericianum. Spegeln är ju en bild för självreflektion och återfinns i många konsthistorisk verk, men en spegelsal leder också tankarna till slottet Versailles berömda spegelsal. Sedan har vi Sonia Abian Rose verk ”Das Konzentrationslager der Liebe”, som blandar erotiska motiv från Rubens och Brueghel med historier och miljöer från Auschwitz bordeller.

Även om stora delar av årets Documentautställning känns ganska slätstruken är det några verk i Museum Fridericianum som tar sin utgångspunkt i koreografi, och som känns både intressanta och annorlunda. Iole de Freitas ”Untitled” är en graciös installation av stålrör och plastpanel som rör sig likt en virvlande dansare genom rummet och ut runt fasaden. Trisha Browns ”Floor of the Forest” skapar en performance där dansare rör sig genom ett horisontalt nät med kläder och Luis Jacob bidrar med videoinstallationen ”A Dance for Those of Us Whose Hearts Have Turned to Ice...”som bygger på koreografi av Francoise Sullivan och Barbara Hepworths skulpturer. Till skillnad från mycket annat på Documenta känns dessa tre verk både estetiskt och formmässigt intressanta, och jag hade i alla fall hoppas att se mer av den typen av konst på Documenta.

Bilder (uppifrån och ned): Andreas Siekmann, Inigo Manglona-Ovalle, Sonia Abian Rose, Iole de Freitas, Trisha Brown