Edefalks arbeten har under hela 90-talet fortsatt att kretsa kring frågorna om bildens källa och föränderliga innebörd och om den ekoartade återupprepning som döljer sig strax under ytan hos allt bildskapande. Hennes produktion har som alltid varit sparsmakad. Det är inte många dukar per år som lämnar ateljén, och många av dem gör det först efter att ha mognat under en längre tid, ty för Cecilia Edefalk är bilder aldrig helt avslutade. Även om man inte kan ifrågasätta och betvivla konsekvensen i hennes konstnärskap har resultatet under senare år inte varit odelat lyckosamt. Raden av självporträtt och ett antal verk med pornografiska förlagor har mer känts som alltför lättvindigt funna moment i ett sökande än som uttryck för en konsoliderad strategi. Edefalks återkomst på den stockholmska konscenen omges därför av en del orosmoln. Dessbättre förefaller hon opåverkad av uppståndelsen kring hennes nya utställning.  

Antalet verk är begränsat, men kvantiteten har inte inverkat på det slutgiltiga intrycket. Över utställningen vilar ett slags säkerhet, men också en ödmjukhet inför uppgiften. Endast en av bilderna har ett format som är anpassat till vad somliga skulle uppfatta som "riktigt" måleri. De övriga verken är så små och anspråkslösa till sitt omfång att de utan vidare skulle kunna tas ned och föras bort i en normalstor handväska utan att någon skulle märka vad som skett. Själva hängningen bidrar till upplevelsen. Den påminner om den metod enligt vilken Nina Roos stundom brukar hänga sina utställningar, det vill säga med ett avsiktligt negligerande av alla konventionella principer som har med symmetri och balans att göra. Antingen hänger bilderna för lågt, för högt, för långt till vänster eller för långt till höger. Den största målningen - som sig bör intar den hedersplatsen på en kortvägg - har krupit ut mot vänster, ungefär som om den diskret letade efter en dold nödutgång. Bara ett enda objekt i utställningslokalen är hängt exakt på den punkt där man (enligt traditionella regler) hade kunnat förvänta sig att finna det, nämligen en kort, inramad text som berättar ett barndomsminne. 

Naturligtvis, tvingas man tillägga, tillhör inte detta minne konstnären själv utan kritikern Erik van der Heeg. Såtillvida har Cecilia Edefalk gjort en alltigenom historisk utställning, men inte riktigt i begreppets vedertagna bemärkelse. Det är inte den förflutna tiden som tas upp till distanserat beskådande, eller stationerna på en livsresa som gestaltas. Edefalks historia är både polyfon och simultan, den består av ett otal komponenter bland vilka ingen är överordnad den andra. En främlings minne förmår plötsligt blixtbelysa de egna livsbetingelserna på samma sätt en tio år gammal målning kan kompletteras med en enda, knappt synlig detalj och därigenom träda i omedelbar kontakt med nyare verk. Färgtonarten är genomgående mörk, men samtidigt oerhört kontrastrik. Formspråket är enkelt, symboliken likaså. I utställningslokalens väldiga, vita rymd framstår målningarna som tittgluggar, öppna mot en natt fylld av drömmar och föraningar. Det handlar inte om Stort Måleri, inte om viljan att bevisa någonting. Det mystiska och det självklara lägger sig tillrätta bredvid varandra, som om allt annat vore onaturligt.