Millesgården, Stockholm: Ann Edholm & Håkan Rehnberg (24/3-20/5)

Förra året gjorde curator Carl Fredrik Hårleman en utställning med Ann Edholm och Håkan Rehnberg på Eskilstuna Konstmuseum, en händelse som inte förefaller alltför märklig. Men det är den. Både Edholm och Rehnberg tillhör den generation svenska konstnärer som tog plats på konstscenen under 80-talet och som under detta decennium kom att få avgörande betydelse för den väg konstlivet i vårt land tagit sedan dess, både i kraft av sin konstnärliga praktik och i egenskap av lärare vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Det är emellertid inte korrekt att uppfatta deras roll i termerna av profeten med dess lärjungar. Både Edholm och Rehnberg är någonstans konstnärliga solitärer, som följt sin egen väg utan att skaffa sig efterföljare. På sätt och vis skulle man kunna förklara detta med det faktum att ingen av dem är några stora konstnärliga innovatörer, vilket dock inte bör uppfattas negativt. Bägge har en inspirationsbakgrund i minimalismen och den abstrakta expressionismen, åtminstone om man ser till det yttre estetiska uttrycket.

På ett inre plan går valfrändskaperna betydligt längre tillbaka i konsthistorien än så, vilket man tydligt kunde se i Håkan Rehnbergs mitt-i-karriären-utställning på Liljevalchs konsthall 2002 i Ann Edholms separatutställning på Uppsala Konstmuseum 2003. Kritiker har ofta uppfattat deras respektive konstnärskap som intellektualistiska, omgivna av ett teoretiskt ramverk som man måste ta sig igenom för att till fullo uppskatta deras verk. Inget kunde vara mer fel. Även om såväl Ann Edholm som Håkan Rehnberg har nått sina konstnärliga positioner genom en långvarig process, baserad på väl genomtänkta filosofiska ställningstaganden, finns det i fundamentet hos deras konstnärskap en emotionell nerv och ett ordlöst tilltal som ingen kan missta sig på.

Bägge konstnärerna har tidigare förekommit tillsammans i diverse samlingsutställningar, men aldrig tidigare ställt ut tillsammans ”öga mot öga”. Mötet, som med tiden format sig till en utställning, har skett utifrån samtalspunkter som oscillerar mellan äldre frågeställningar och samtida strategier. Mycket har att göra med snarlika lösningar på gemensamma problem, som exempelvis användningen av frontalperspektivet och valet att arbeta i skalan 1:1. Men samtalet – och utställningspresentationens struktur – har också involverat nya aspekter, framför allt de arkitektoniska. Lokalerna som Eskilstuna Konstmuseum och Millesgården erbjuder har en så pass väsensskild karaktär att arkitekturen ofrånkomligen blir en del av själva utställningarna. Mot Eskilstuna konstmuseums stora, öppna och mer konventionella vita-kuben-miljö står Millesgårdens karaktär av bassäng eller grav.

Frågan är om inte jämförelsen faller ut till Millesgårdens fördel. Utställningen i Eskilstuna var färgrikare och mer fylld av måleriskt överdåd, men den mörkare tonen hos de utvalda verken och utställningsarkitekturen på Millesgården gör att Edholms och Rehnbergs verk får ett allvar och en tyngd som jag sällan sett tidigare. Enbart progressionen genom utställningsrummet är magnifik. Entrén flankeras av Håkan Rehnbergs enorma måleriska installation ”Utan början, utan slut”, från vilken man rör sig nedför konsthallens trappa och konfronteras med Rehnbergs skulpturer, omgivna av Edholms stora målningar. Det rör sig emellertid inte om ett spänningslöst sammanjämkande av två mycket individuella konstnärskap. Kanterna och dissonanserna finns där hela tiden, både inom och mellan verken. Det är en utställning som är minst av allt konfliktfri, vilket gör den ännu intressantare. Vägen nedför trappan indikerar ett verkligt nedstigande i själens mörka djup.

Både Håkan Rehnberg och Ann Edholm är konstnärer som från allra första början av sina karriärer bearbetat måleriets grundproblem, och fortsatt göra det genom mycket små förskjutningar i riktning mot en ökande reduktionism. I de tidigare faserna av Rehnbergs konstnärskap har progressionen gått från en sofistikerad förtätning mot en allt längre driven upplösning. Nu låter han de uttunnade färgytorna glida isär, snudda vid varandra och anta komplexa formationer som antar karaktären av en visuell genetisk kod. Att processen skulle utmynna i minimalistiska skulpturer var oväntat, men logiskt. Men Rehnbergs version av minimalismen dröjer sig inte kvar i dess traditionella, industriellt kliniska formspråk. Han bryter upp verkens stramhet med målade glasytor som gör konstruktionerna instabila. Ann Edholm låter å sin sida en slags romantiserande abstraktion transformeras till en alltmer geometrisk dito, bara för att fullfölja rörelsen i riktning mot ett geometriskt uttryck som paradoxalt nog blivit alltmer konkret och rotat i såväl populärkulturella som metafysiska symboler.

Ann Edholms och Håkan Rehnbergs utställning på Millesgården är förmodligen en av de mest romantiska konstutställningar jag sett under senare år. Begreppet ”romantisk” skall dock inte tolkas klichémässigt. Edholms och Rehnbergs romantik befinner sig snarare på ett förromantiskt stadium, där konstnärens fokus inte ligger på att tvinna ett nät av allegorier utan på utforskningen av den mänskliga existensens och det konstnärliga skapandets grundvillkor. Det räcker med god marginal för att göra utställningen till en av de mest sevärda i Stockholm just nu.

Adress: Herserudsvägen 32