I ”Project for a Revolution” som bygger på den öppningsscen som skildrar ett kaotiskt studentmöte i Michelangelo Antonionis film ”Zabriskie Point” reflekterar Billing över skillnaden mellan dagens och gårdagens ungdomsrevolt. Men trots att Billing utöver sitt videobaserade konstnärskap driver ett skivbolag med namnet ”Make It Happen” är ”Project for a Revolution” långt ifrån en actionfilm. En ung man reser sig upp och går i sakta mak och ställer sig vid fönstret och tittar ut för att sedan åter inta sin liggande position tillsammans med de andra ungdomar som i godan ro ligger utspridda på golvet, fullt upptagna av sina egna tankar och funderingar. Det och samme unge mans biltur och affärsbesök är i princip allt som, åtminstone utåt sett, sker i filmen. På så vis skildras den yttre händelselösheten och juryns motivering att Billing har gett ”de starkaste uttrycken för samhälleligt engagemang bland unga som politisk aktivism och self-organisation ett poetiskt ansikte” återger ganska bra vad det handlar om.

Skillnaden mellan revolution och förändring av etablerade strukturer kan tyckas liten. Ändå är steget från Billings till Elmgreens och Dragsets verk på Malmö Konsthall rätt så stort. Begreppet ”att slå in dörrar”, fast kanske snarare hur man öppnar dem, får i deras skulpturserie ”Powerless Structures” lite av en ny innebörd. För hur kan en säkerhetskedja som förenar två dörrar vara verksam mot inbrott? Vad händer när man öppnar en dörr med två handtag, ett för högerhänta och ett för vänsterhänta? Och varför brukar inte dörrar utformas och placeras i hörnet av ett rum? Autodidakterna Elmgreen och Dragset, som också är aktuella med utställningen "Please Keep Quiet" på Galleri Nicolai Wallner i Köpenhamn, lutar sig mot en intellektuell poststrukturalistisk tradition. I de institutionskritiska verken utmanas den vardagliga funktionen genom små förändringar i rummet vilka om de appliceras på dekonstruktionen av kulturella och sociala strukturer antyder större samhällsomvälvningar. Och besökaren kan gå därifrån med den befriande tanken i bakhuvudet att sociala och kulturella strukturer är föränderliga, att de bara har den makt över individen som individen själv tillskriver dem, att de är möjliga att påverka.

Människan är osynlig men ändå högst påtaglig i de spår hon lämnar efter sig i Maria Hedlunds verk. I de delar av sviten ”In die Wald hinein” (2002) som visas på Malmö Konsthall men i sin helhet består av 15 fotografier, skymtar människan fram i sin frånvaro bakom de skjortärmar som till sin mängd och sätt att hänga i rad efter varandra skapar illusionen av ett draperi eller en teaterridå. Om verket läses från vänster till höger kommer förändringen försiktigt men ändå tydligt när en skjortärm av icke randigt mönster tränger sig fram och så småningom följs av dess ärmlikar vilka till slut helt tar över och bryter dominansen av smalrandiga skjortärmar. Det är fullt möjligt att föreställa sig att det ena icke-randiga lagret av skjorttyg funnits där bakom det strikt randiga tyglagret hela tiden bara för att i en kritisk punkt någonstans i mitten övergå till att synliggöra det osynliga. Vad döljer sig då bakom skjortärmarna eller av verkets titel att döma där inne i skogen? Vad finns bakom skalet, under ytan, i människans inre? Hedlunds skjortärmar väcker nyfikenhet. Vad är människan utan de föremål hon omger sig med? Vad symboliserar de enskilda ärmarna och varför herrskjortor och inte damblusar? En tolkning som väl fungerar lika bra på konsthallen som hemma i garderoben är att skeendet i bildsviten handlar om kulturell eller social dominans mellan olika grupper. Den som vill kan roa sig med att räkna hur många skjortärmar det finns av varje sort och kommer kanske då fram till att samtidigt som den ena randiga skjortärmen inte är den andra lik är de två grovt indelade kategorierna av randiga och icke-randiga skjortärmar trots den yttre variationen ändå ganska lika varandra. Både till det yttre och på insidan.

Bilder: Johanna Billing (överst), Maria Hedlund (nederst)

Adress: S:t Johannesgatan 7