Kulturgärningar kan vara av det större och det mindre formatet. Ofta är det emellertid inte evenemangets storlek som är av störst betydelse, utan dess förmåga att skapa sammanhang där tidigare något varit undanskymt eller svårförståeligt. Med utställningen "Överflugen av en gammal kung", helt och hållet tillägnad Leif Elggrens konstnärskap, slår Färgfabriken två flugor i en smäll. Elggren är en av svensk samtidskonsts mest betydande konstnärer, trots att han inte är särkilt känd i vidare kretsar. Bara detta motiverar i högsta grad en samlad exponering av hans verk. Men Elggren är också en konstnär som med samma helgjutna och kompromisslösa inställning bottnat i konstnärsrollen och det konstnärliga arbetet, oavsett om det handlat om elektronmusik, performance, grafik, bokframställning, installation eller skulptur. Att tala om konstnärlig kvalitet i detta sammanhang är befogat, men ändå lite lamt. Elggren har andra avsikter med det han gör, vilket inte utesluter att han lägger stor vikt vid hur hans verk transponeras vidare från mottagare till mottagare. Färgfabrikens satsning på en ordentlig one man show med Elggren i centrum är därför lika välkommen som viktig. Man får inte glömma bort att han representerar en konceptuell konst med rötter i Fluxus och 60-talets happenings (den som vill lära sig med om detta rekommenderas Leif Nyléns bok "Den öppna konsten"), ett estetiskt förhållningssätt som under det senaste halvdecenniet fått förnyad aktualitet. Det är dock lika viktigt att vara medveten om att konceptkonsten på svensk botten egentligen aldrig varit ett särskilt starkt kort, och det förklarar i sin tur varför Elggrens karriär huvudsakligen gjorts utanför massmediernas ljustält.

Som bihang till utställningen har man producerat en omfångsrik katalog, som i sig är ett litet konstverk. De informativa och analyserande texterna hade gärna kunnat vara fler - när allt kommer omkring är en katalog ett utmärkt medium för att bredda kunskapen om Elggrens livsverk - men det högklassiga och välkomponerade bildmaterialet uppväger denna brist. "Överflugen av en gammal kung" är i ett avseende en retrospektiv utställning, men i ett annat en avstämningspunkt som när den nåtts är försedd med visare som redan pekar ut den nya färdriktningen. Det är därför måhända mer relevant att beskriva utställningen som en mellanlandning, en resumé av de senaste avsnitten i maratonserien om Leif Elggrens konst. De som tidigare stött på honom har säkert oftast gjort det i hans egenskap av frimodig provokatör och galenpanna. Som sådan har han alltsedan 70-talet fungerat som en katalysator i ett antal produktiva samarbeten, främst med Carl Michael von Hausswolff (som också agerat utställningscurator), Kent Tankred och Thomas Liljenberg. Mest uppseende har projektet "Elgaland-Vargaland" väckt (med Elggren och von Hausswolff som initiativtagare). Konstnärsduon utropade år 1992 det förenade konungariket Elgaland-Vargaland med sig själva som regenter och ett territorium bestående av summan av alla ingenmansland som befinner sig mellan världens nationsgränser. Konungariket har idag både en egen valuta, nationalsång, ambassader och nationella helgdagar. Antalet medborgare uppgår till ca 500, och genom ett nyligen utfärdat konungsligt dekret kan varje enskild medborgare själv driva rikets utveckling vidare. Samtigt tillförsäkras varje medborgare evigt liv och rätten att ta sig vatten över huvudet.

Det är lätt att dra på smilbanden inför somliga av Elggrens upptåg, men att mota in honom i konstens gycklarroll vore att göra honom en otjänst. Eller kanske motsatsen, i alla fall? Gycklaren är av tradition en individ som med den trygghet hans roll skapar åt honom kan tillåta sig att driva med (och stundtals även angripa) den världsliga maktens högsta instanser. Detta är också en av Elggrens primära ambitioner. Hans kultur- och samhällskritik är av ett slag som skyr det svenska gravallvaret, personifierat av statliga myndigheter och massmedias s.k. undersökande journalister. I stället vänder han ut-och-in på konventionerna, tar bildliga uttryck bokstavligt och frilägger alla tänkbara absurditeter som späckar vår vardag. Att han har ett speciellt förhållande till kungamakten är mot denna bakgrund inte förvånande. Det vore ändå fel att beskriva Elggren som en antirojalist. Hans intresse är inte inriktat på monarkin som institution eller kungen som individ, utan snarare på kungen som symbol för nationens kraft och överlevnadsförmåga, en halvt mytisk personlighet med direktkontakt i flera olika dimensioner. Denna blandning av kulturkritik och mytologi bär fler än en likhet med Joseph Beuys, och är det någon man på allvar bör jämföra Elggren med så är det otvivelaktigt Beuys. Det finns dock fundamentala skillnader mellan dem, framför allt i distansen till den egna rollen. Elggren är begåvad med en distans till sig själv som trots att han inte drar sig för att (ibland) till självförnedringens yttersta gräns spela huvudrollen i sina egna verk låter honom landa på fötterna. Beuys roll som nationellt samvete är honom tämligen främmande. Skärpan i hans projekt skall man fördenskull inte missta sig på. Färgfabriken gör oss alla tjänsten att synliggöra ett konstnärskap som bara blir viktigare och nödvändigare med åren.