Galleri Niklas Belenius, Stockholm: Leif Elggren & John Duncan (25/10-23/11)

Galleri Niklas Belenius sätter uppenbarligen en stolthet i att vara motvalls. För det första har man valt att etablera sig så längst bort på Östermalm att nästa anhalt är Helsingfors, detta i en tid när Stockholms gallerister fylkas i Vasastan. För det andra satsar man på att ställa ut konstnärer och projekt som inte tillhör de snabbast omsättningsbara på den boomande konstmarknaden. Bägge dessa drag är sympatiska, och väcker respekt. En speciell förkärlek har man för det slag av projekt som öppnar nya gränssnitt mellan individuella konstnärskap. Premiärutställningen ”Autistisk kilskrift” förra året var ett sådant, och dit bör man även räkna den nya utställningen ”Something like seeing in the dark” med Leif Elggren och John Duncan.

Samarbetet mellan de bägge konstnärerna tog sin början vid live-media-festivalen Netmage i Italien tidigare i år. Ett samarbete mellan två så egensinniga konstnärer bär givetvis på sina inneboende risker för att man – i samarbetets goda namn – hamnar i en kompromissituation i stället för att åstadkomma en verklig dubbelstämmighet där bägges röster kommer till sin rätt på jämbördiga villkor. Men någon sådan kompromissmaximering märker man inget av i ”Something like seeing in the dark”. Bägge konstnärerna har tagit rummet i besittning med verk i en motivkrets som har en tät, sammanhållande kärna. I mångt och mycket vore det inte fel att beskriva Leif Elggren och John Duncan som två konstnärliga alkemister, vilket kanske kan verka förvånande. John Duncan är en djupt seriös och självutlämnande konstnär, som dessvärre för svensk publik för alltid förknippas med incidenten 2002 när han miste sitt IASPIS-stipendium efter att media uppmärksammat hans verk ”Blind date”, där han hade samlag med en död kvinna. Duncan har dock en lång karriär bakom sig som en av världens mest innovativa ljudkonstnärer, men i sina radikala performances följer han även en tradition där man hittar konstnärer som Paul McCarthy, Chris Burden och Marina Abramovic.

Leif Elggren har tillsammans med bland andra parhästen C M von Hausswolff under en lång följd av år ägnat sig åt att föra vidare arvet från 60-talets öppna konst, vilket gjort att han ömsom befunnit sig i konstvärldens centrum, ömsom i dess periferi – egentligen en ganska fruktbar position. Visst kan man som publik småle åt hans infall, som skapandet av dubbelmonarkin Elgaland-Vargaland, som består av summan av världens alla gränsområden. Men leendet stelnar något när man tar sig en djupare funderare på vad Elggren egentligen vill säga. Hans konst har den obekväma egenskapen att framhärda i att arbeta med tillvarons stora frågor: Livet, Döden, Makten, Rätten, Drömmen och Verkligheten. I en tid är allt helst skall hackas upp i små, lättsmälta bitar bjuder Elggrens konst ett behövligt motstånd.

”Something like seeing in the dark” är en utställning som handlar om det osynliga som ändå i hög grad påverkar våra liv som individer och biologisk art. Ett centralt verk i sammanhanget är Elggrens installation ”Virulent images, virulent sounds”. Verket består av en serie vidunderligt vackra närbilder av dödliga virus, och ett ljudspår där vi kan lyssna till dem. Bilderna har placerats bakom ett tungt draperi, och en varningstext upplyser oss om att det kan vara riskabelt att titta på virusbilderna – man vet aldrig om smittan kan överföras även på detta sätt… Elggrens verk fungerar som metaforen för ett kulturellt betingat tillstånd, nämligen det faktum att somliga av oss tenderar att faktiskt bli sjuka av att se vissa saker. Tänk debatten om dataspelens eventuella inflytande på unga mäns våldbenägenhet, så är du inne på rätt spår. Kanske är det till och med så, att i samma takt som vår civilisation blivit allt bättre på att bekämpa de biologiska orsakerna till sjukdom så har det mentala immunförsvaret mot visuell smitta försämrats. Men vaccin finns att tillgå. Denna gång levereras det av barockgravören Claude Mellan. Hans legendariska gravyr ”Veronikas svettduk” från 1649, utförd med en enda gravyrlinje, har Elggren efter diverse habrovinker lyckats omvandla till en spelbar grammofonskiva. det är inte utan att man ryser en aning över att faktiskt kunna ta del av ljudet från ett över 300 år gammalt konstverk. Mellans bild blir plötsligt talande, den sträcker sig fram mot oss ur konsthistorien och blir samtida med oss, fjärran från alla handboksnoteringar och mer eller mindre lyckade reproduktioner.

John Duncan gör i vanlig ordning en nedstigning i en privat limbo av ett mer smärtsamt slag. Han har under en längre tid dokumenterat sina egna drömmar, och visar ett antal av dessa ”drömskrifter”, nedtecknade i blod. Metoden kan förefalla lite väl melodramatisk, men fogar utan svårighet in sig i en litterär och mystisk tradition med långa anor, där att skriva med sitt eget blod var detsamma som att överlämna den egna själen till läsaren eller uppdragsgivaren. Duncan ställer också ut ett antal stora ”målningar” gjorda med blod på plexiglas. Blodprov av denna typ är vi vana vid att kunna studera i litet format under mikroskop. När de uppträder i fysiskt förstorad form blir de först skrämmande, men sedan fascinerande. Blodet skapar en egen topografi, avtrycker av ett mikrokosmos vi alla bär inom oss.

Leif Elggren och John Duncan är två konstnärer med olika temperament, men de förenas i en gemensam relation till en mycket gammal estetisk teori: föreställningen att det finns djupa och fundamentala korrespondenser mellan det som försiggår i mikrokosmos och det som tillhör makrokosmos. Denna renässanstanke gör att deras utställning välgörande otidsenlig. Att möta människor som vågar sätta sig själva och sin position på spel är alltid en utmaning, särskilt när det finns så många på offentlighetens scen som är villiga att tala om hur viktigt det är att inte gapa över för mycket.

Bilder (uppifrån och ned): Leif Elggren (1-2), John Duncan

Adress: Ulrikagatan 13