Malmö konsthall: Elmgreen & Dragset (10/3-6/5)

Som passager in mot det förflutna hänger de där på rad - vita dörrar längs en lång vägg. Ungefär som livets förutsättningar med en given början och ett förutbestämt slut går alla utom den första och den sista att öppna. Installationen påminner om de aspekter man själv inte rår på. Samtidigt ställs besökaren som inför ett livsval. Vilken ingång ska jag först gå in genom?

Konstnärsduon Elmgreen & Dragset har arbetat tillsammans sedan 1995. De verk som visas i ”This is the first day of my life” är från de senaste tio åren. I serien ”Powerless structures” har de under en längre tid inriktat sig på en omvandling av utställningsrummet. Deras kritik mot de normer som det offentliga rummet styrs av kombineras med ett ifrågasättande av arkitektoniska, sociala och sexuella mönster. Förhållandet mellan betraktare och betraktad är en annan frågeställning de tagit sig an. Steget till Michel Foucaults teorier om institutionerna och kontrollsamhället är inte särskilt långt. Speciellt ett verk för tanken till ett fängelse byggt som ett panoptikon, där vetskapen om att man möjligtvis kan vara betraktad räcker för att självkontrollen ska infinna sig. Vem som egentligen betraktar vem är inte självklart i ”Untitled 2007” som utgörs av en låst dörr. Det resultatlösa ryckandet i handtaget kompenseras av ett titthål genom vilket tomrummet framför dörren syns. Bilden av rummet utanför tycks uppstå som en avbild av rummet innanför dörren. I båda är betraktaren frånvarande.

I Elmgreen & Dragsets konst riktas tentaklerna gärna mot det existentiella hållet. Våndan inför de val människan oundvikligen ställs inför i livet skildras inte minst i “Just a single wrong move” som för första gången visades på Tate Modern år 2004. I rummet bakom denna dörr leder en trappa upp mot konsthallens taknock. Högst upp vid fönstret ligger en död sparv som antagligen lurades att flyga in i det genomskinliga glaset, från insidan. Sparven blir en symbol för det skira i människans livssituation. Vem har inte varit med om hur allting plötsligt ställs på ända och förvandlas till en mardröm? Till verket kan också en undran om hur fria människans livsval egentligen är kopplas. Och hur lätt det är att saker och ting trots alla goda intentioner gärna blir fel. Oftast utan någon vetskap om vad som döljs bakom nästa vägkrök tvingas vi ändå välja hur vi ska gå vidare. Strategin att avstå från att välja är ju som bekant också ett val. Lika existentiellt inriktad är ”Virtual Romeo” som utgör interiören av ett tonårsrum där en ung man ligger på en madrass på golvet. Ur hörlurarna strömmar musik, närmare bestämt låten ”This is the first day of my life” av gruppen Bright Eyes. Rummet bredvid är en exakt kopia av detta rum. Skillnaden är att den unga mannen lyser med sin frånvaro. Var är han? Bakom en annan dörr utmed den korridorliknande väggen hänger en ensam jacka kvar i en mörk garderob. Vem är den sista gästen? Varför har han eller hon inte gått ut tillsammans med de andra? ”Last guest” ger upphov till fler frågor än svar.

Även om det står öppet för alla att identifiera sig skildrar Elmgreen & Dragset framför allt den unga homosexuella mannens livssituation. Detta görs inte utan humor. Roligast är det nog i den spegelvända gaybaren. Här får besökaren själv en chans att agera bartender och inför kräsna bargästers åsyn samt mer eller mindre syrliga kommentarer hälla upp ölet (läs skummet). Bargästerna ser ut som om de rymt från Ungdomshuset i Köpenhamn som revs ungefär samtidigt som ”The first day of my life” öppnade i Malmö. Kanske har de kommit till baren för att dränka sina sorger. Kanske har de hittat en fristad i konsten. I anslutning till ”Queer bar” (2005) som ingår i den ovan nämnda serien ”Powerless structures” finns en korridor som leder till en annan dörröppning. Hyllorna på väggarna är fullsmockade av fotografier som liksom i ett självbiografiskt fotoalbum visar bilder med motiv från de två konstnärernas barndom, resor, nattklubbar och forna älskare. Inte sällan skildras situationer av mer privat karaktär. Festen stannar dock inte vid det.

Ett annat exempel på Elmgreen & Dragsets humor är ”Marriage” (2004) där två vaskar på den offentliga toaletten förenas inslingrade i varandras rör. Ytterligare ett är den sista dörren i den långa raden av rationellt uppradade entréer. Liksom den första är denna dörr stängd och låst. Vad som pågår innanför rummets väggar lämnas även här åt besökarens fantasi. De två par Levis-jeans med vars ett par Calvin Klein-kalsonger i sig som ligger slängda på golvet utanför ger en antydan. De lustfyllda inslagen till trots går det som sagt ett mörkt stråk genom flera verk. Men även om det många gånger vilar en sorgsen och lite ångestartad ton över dem andas ”This is the first day of my life” lika mycket optimism som pessimism. Helhetsintrycket blir att livet kanske ändå inte behöver vara hopplöst predestinerat. I det sammanhanget bör Konstens funktion som räddningsplanka inte underskattas.

Adress: S:t Johannesgatan 7