Galleri Magnus Karlsson, Stockholm: Niklas
Eneblom (4/5-10/6)
Människans
livsmiljö är ett ämne som av naturliga skäl
alltid fascinerat konstnärerna. För även om man inte
är deterministiskt lagd, och betraktar individen som en mer
eller mindre viljelös produkt av sin omgivning, så är
vår relation till närområdet omkring oss ett tacksamt
medium som speglar vår ofta ganska problematiska relation
till omgivningen och våra medmänniskor. Och är det
en sak man kan vara säker på sedan Caspar David Friedrich
och hans kolleger började måla besjälade landskap
så är det att omvärlden – tolkad som landskap
– i konsten aldrig är en neutral storhet. Niklas Eneblom
beskriver sitt konstnärskap i ganska enkla termer: ”Jag
målar det jag ser varje dag”. Men när en konstnär
förefaller så tvärsäker på sin sak finns
det anledning att vara på sin vakt. Saker och ting är
nämligen sällan vad de förefaller att vara, speciellt
på konstens område. I en bisats nämner Eneblom
att han beundrar konstnärer som genom hela sin karriär
skalar av lager efter lager för att nå ett problems kärna.
Frågan är om det inte är just detta han håller
på med.
I sina tidigare målningar utforskade Eneblom en värld
– fiktiv eller verklig, det kan skifta beroende på vilket
förhållningssätt man väljer – som uttrycks
i termer av sprängskisser och arkitektoniska modeller. Synvinkeln
är konsekvent laboratorieteknikerns, ett utifrån/uppifrån-perspektiv
från vilket vi genom konstnärens öga kan blicka
ner på de små människornas skenbart välstrukturerade
värld. Just ordning och reda är egenskaper som bildar
ryggraden i Enebloms konstnärskap, och det är mycket sällan
man kommer på honom att improvisera helt ohämmat. Såväl
i valet av motiv som i valet av arbetsredskap (oftast en uppsättning
mycket fina penslar) är han trogen sina principer och håller
tillbaka utlevelsen till förmån för ett stillsamt
betraktande. Det betyder inte att hans bilder är spänningslösa,
tvärtom. Här och var i bilderna dyker människor upp,
placerade i laddade relationer. Den karga omgivningen kontrasteras
av dessa små men tydliga accenter av oförlöst energi.
I
sina nya målningar har Eneblom emellertid tagit farväl
av sina figurer, liksom av det abstrakta tomrum i vilket hans konstruktioner
tidigare svävade, till synes opåverkade av gravitationen.
Denna gång har han låtit kompositionen vila i en mestadels
låg, rak horisontlinje som även när den inte syns
i alla fall gör sig påmind på ett ytterst tydligt
sätt. Fortfarande befinner vi oss på avstånd från
det vi ser, men berövade vår ”röntgensyn”.
Strama fasader döljer insynen, och det är bara genom enstaka
fönster vi får fragmentariska upplevelser av vad som
döljer sig inuti byggnaderna som återkommer på
flera bilder. Enda undantaget är när Eneblom tar ut svängarna
lite väl mycket, och i en stor bild låter fönstren
till en lägenhet blåsas ut av en explosion inifrån
huskroppen.
Annars är det den småskaliga dramatiken han avbildar,
de förtätade stämningar som grynings- och kvällsljuset
kan skapa även i de mest alldagliga och intetsägande miljöer.
Eneblom har en speciell förkärlek för den moderna
kulturens landmärken som kraftledningsställningar, mobiltelefoniantenner
och vägbelysningsstolpar. De finns i var och varannan målning,
ibland som lätta apostrofer, andra gånger som bildens
centrala motiv. Det romantiska – eller abstrakta – landskapet
har en gång för alla detroniserats, och ersatts av sakliga
redogörelser för en naturmiljö där civilisationen
gjort sina tekniska spår lika självklara som träd,
buskar och blommor är. Det är talande att titeln på
en målning av en trist 40-talsfabrik är (som i och för
sig inte visas i utställningen) är ”The North Face”,
Nordsidan, ett namn vi förknippar med bergsbestigning och människans
utmaning av naturen. I Enebloms värld är utmaningen reducerad
till betraktarens associationer under en promenad med barnvagnen
i grannskapet.
Eneblom har avsiktligt krympt formatet på många av
bilderna, och en hel del av dem är så små att man
får krypa tätt inpå dem för att över
huvud taget se vad de föreställer. I galleriets enorma
utställningsrum blir effekten bisarr, men uttrycksfull. Konstnären
odlar ett lågmält och intimt tilltal, som förutsätter
att vi anpassar oss till de förutsättningar målningarna
ger oss. Känslan är ungefär densamma som när
man vänder en kikare bak-och-fram och betraktar landskapet:
allt försvinner bort från oss, men uppmärksamheten
på vad vi ser skärps i motsvarande grad.
Det är egentligen bara i ett fall som koncentrationen bryts.
Mitt i utställningsrummet har Eneblom placerat ett skulpturalt
objekt, gjort av kabelstegar med tillhörande kablage. Konstruktionen
har dock fått formen av en berg-och-dalbana, en i och för
sig lättsam och avspänd drift med konstnärens eget
intresse för byggnadstekniska konstruktioner men inte ett verk
som tillför utställningen något väsentligt.
Det finns en kamouflerad kraft i de små målningarna
som räcker och blir över.
(Adress: Fredsgatan 12) |