Galleri Magnus Karlsson, Stockholm: Niklas Eneblom (4/5-10/6)

Människans livsmiljö är ett ämne som av naturliga skäl alltid fascinerat konstnärerna. För även om man inte är deterministiskt lagd, och betraktar individen som en mer eller mindre viljelös produkt av sin omgivning, så är vår relation till närområdet omkring oss ett tacksamt medium som speglar vår ofta ganska problematiska relation till omgivningen och våra medmänniskor. Och är det en sak man kan vara säker på sedan Caspar David Friedrich och hans kolleger började måla besjälade landskap så är det att omvärlden – tolkad som landskap – i konsten aldrig är en neutral storhet. Niklas Eneblom beskriver sitt konstnärskap i ganska enkla termer: ”Jag målar det jag ser varje dag”. Men när en konstnär förefaller så tvärsäker på sin sak finns det anledning att vara på sin vakt. Saker och ting är nämligen sällan vad de förefaller att vara, speciellt på konstens område. I en bisats nämner Eneblom att han beundrar konstnärer som genom hela sin karriär skalar av lager efter lager för att nå ett problems kärna. Frågan är om det inte är just detta han håller på med.

I sina tidigare målningar utforskade Eneblom en värld – fiktiv eller verklig, det kan skifta beroende på vilket förhållningssätt man väljer – som uttrycks i termer av sprängskisser och arkitektoniska modeller. Synvinkeln är konsekvent laboratorieteknikerns, ett utifrån/uppifrån-perspektiv från vilket vi genom konstnärens öga kan blicka ner på de små människornas skenbart välstrukturerade värld. Just ordning och reda är egenskaper som bildar ryggraden i Enebloms konstnärskap, och det är mycket sällan man kommer på honom att improvisera helt ohämmat. Såväl i valet av motiv som i valet av arbetsredskap (oftast en uppsättning mycket fina penslar) är han trogen sina principer och håller tillbaka utlevelsen till förmån för ett stillsamt betraktande. Det betyder inte att hans bilder är spänningslösa, tvärtom. Här och var i bilderna dyker människor upp, placerade i laddade relationer. Den karga omgivningen kontrasteras av dessa små men tydliga accenter av oförlöst energi.

I sina nya målningar har Eneblom emellertid tagit farväl av sina figurer, liksom av det abstrakta tomrum i vilket hans konstruktioner tidigare svävade, till synes opåverkade av gravitationen. Denna gång har han låtit kompositionen vila i en mestadels låg, rak horisontlinje som även när den inte syns i alla fall gör sig påmind på ett ytterst tydligt sätt. Fortfarande befinner vi oss på avstånd från det vi ser, men berövade vår ”röntgensyn”. Strama fasader döljer insynen, och det är bara genom enstaka fönster vi får fragmentariska upplevelser av vad som döljer sig inuti byggnaderna som återkommer på flera bilder. Enda undantaget är när Eneblom tar ut svängarna lite väl mycket, och i en stor bild låter fönstren till en lägenhet blåsas ut av en explosion inifrån huskroppen.

Annars är det den småskaliga dramatiken han avbildar, de förtätade stämningar som grynings- och kvällsljuset kan skapa även i de mest alldagliga och intetsägande miljöer. Eneblom har en speciell förkärlek för den moderna kulturens landmärken som kraftledningsställningar, mobiltelefoniantenner och vägbelysningsstolpar. De finns i var och varannan målning, ibland som lätta apostrofer, andra gånger som bildens centrala motiv. Det romantiska – eller abstrakta – landskapet har en gång för alla detroniserats, och ersatts av sakliga redogörelser för en naturmiljö där civilisationen gjort sina tekniska spår lika självklara som träd, buskar och blommor är. Det är talande att titeln på en målning av en trist 40-talsfabrik är (som i och för sig inte visas i utställningen) är ”The North Face”, Nordsidan, ett namn vi förknippar med bergsbestigning och människans utmaning av naturen. I Enebloms värld är utmaningen reducerad till betraktarens associationer under en promenad med barnvagnen i grannskapet.

Eneblom har avsiktligt krympt formatet på många av bilderna, och en hel del av dem är så små att man får krypa tätt inpå dem för att över huvud taget se vad de föreställer. I galleriets enorma utställningsrum blir effekten bisarr, men uttrycksfull. Konstnären odlar ett lågmält och intimt tilltal, som förutsätter att vi anpassar oss till de förutsättningar målningarna ger oss. Känslan är ungefär densamma som när man vänder en kikare bak-och-fram och betraktar landskapet: allt försvinner bort från oss, men uppmärksamheten på vad vi ser skärps i motsvarande grad.

Det är egentligen bara i ett fall som koncentrationen bryts. Mitt i utställningsrummet har Eneblom placerat ett skulpturalt objekt, gjort av kabelstegar med tillhörande kablage. Konstruktionen har dock fått formen av en berg-och-dalbana, en i och för sig lättsam och avspänd drift med konstnärens eget intresse för byggnadstekniska konstruktioner men inte ett verk som tillför utställningen något väsentligt. Det finns en kamouflerad kraft i de små målningarna som räcker och blir över.

(Adress: Fredsgatan 12)