Palazzo Benzon, Venedig: Jan Fabre (9/6-23/9-07)

Einstein, Gertrude Stein, Wittgenstein och Frankenstein är titlarna på fyra skulpturer huggna i sten. I sin utformning liknar de den mänskliga hjärnan. Liksom på en förhistorisk utställning om mänsklighetens utveckling från neanderthalare till dagens homo sapiens ligger insidan av deras skallar på rad i en monter. Konstnären bakom verket är flamländaren Jan Fabre.

Venedigbiennalens övergripande titel ”Think with the senses - feel with the mind” är hur bra som helst, men kan väl egentligen knappast vara mer malplacerad. I detta maraton i konst där det snarare handlar om att visa så mycket som möjligt – konst en masse – försvinner något av hela poängen med konsten. Risken för att de stora uttrycken tar överhand och dominerar över det subtila och finstilta är stor. Jan Fabre tillhör de konstnärer som med råge bryter igenom den mur av avtrubbning som oundvikligen infinner sig när hjärnan laddats av alltför många splittrade konstintryck. Längtan efter en presentation i ett mer sammanhängande format tillgodoses något. Men så ingår ”Anthropology of a planet” varken i paviljongområdet Giardini eller i utställningen på Arsenalområdet, utan tillhör den konst som visas på andra platser i Venedig. Titeln är densamma som på den skulptur som först möter besökaren på väg in i Palazzo Benzon där utställningen äger rum. Skulpturen föreställer en liten mansfigur som står på toppen av en gigantisk hjärna och gräver med en spade.

I sin vetenskapligt inriktade undersökning av hjärnans kreativa processer kan Jan Fabre knappast beskyllas för att vara timid. Bara ett stenkast från det rum där Einsteins, Gertrude Steins, Wittgensteins och Frankensteins hjärnor av sten ligger i en monter dunkar konstnären i skepnad av en docka i naturtrogen storlek ansiktet mot en tavla på väggen så att rött blod droppar från näsan mot golvet. Tavlan är målningen ”Portrait of a Magistrate av Rogier van der Weyden”. Jan Fabre använder med andra ord gärna sig själv både i sin egen konst och i sitt minst sagt bokstavliga förhållande till konsthistorien. På ovanvåningen står han till synes i egen hög person mitt bland 250 gravstenar i svart och grå granit som ligger utspridda huller om buller på golvet. Inskriptionerna på några av gravstenarna återger inte, vilket man kan tro, namn på människor utan på olika insekter. Döds- och födelsedatumen motsvarar dock konstnärliga och intellektuella personers begränsade tid på jorden. Plötsligt rör den naturtrogna dockan på sig och en salivliknande vätska flyger ut ur munnen. Så heter verket också ”I spit on my tomb”, vilket är en hommage till författaren Boris Vian från vilken Fabre snott titeln. Även om det är naturvetenskapliga perspektiv som främst står i konstnärens fokus – intresset för insekter (särskilt intresserad är han av skarabén) har han ärvt av sin berömde farfarsfar entomologisten Jean-Henri Fabre – kan alltså även litterära referenser appliceras på Jan Fabres verk. I ett rum täcks golvet av insektsliknande rustningar, något som för tankebanorna än till skalbaggen i Förvandlingen, än till don Quijotes ständiga kamp mot väderkvarnar. Den senare associationen blir en påminnelse om den skira tråd på vilken konsten vilar, men även ett memento över att vi lever i en tid där kvalitativa humanistiska infallsvinklar för det mesta drar det kortaste strået i förhållande till biologiska och fysiologiska perspektiv på den mänskliga existensen.

Jan Fabre är en av få konstnärer under Venedigbiennalen som får en att dra på smilbanden. ”Is the brain the most sexy part of the body?” är titeln på en femton minuter lång film i vilken han i ett socialt spel liksom korsförhör naturforskaren och ekologen Edward O. Wilson. Men visst finns det andra på biennalen som lyckas kombinera humor och framförande av ett budskap på ett bra sätt. Finska bidraget Adel Abidins reklamfilm ”Welcome to Bagdad” i den nordiska paviljongen går med sin ironiska samtidsanalys av kriget i Irak och turismindustrin till exempel inte av för hackor. Och av YBA-konstnären Tracy Emins sensuella teckningar i den brittiska paviljongen rymmer åtminstone en om än en aning lättköpt portion av humor. (Om jag inte minns fel såldes bilden av ett vingförsett manligt könsorgan även som klistermärke vid paviljongens entré.) Uppvisningarna i Giardini ger dock även smakprov på mer subtila känsloyttringar än så. I den spanska paviljongen är det Ruben Ramos Balsas drömska installationer av interiörer kombinerade med poetiskt finstämd musik och inte det bullriga komikerparet i rummet bredvid som vinner mitt hjärta. Att inte heller Ruben Ramos Balsa saknar humor märks i ett verk som föreställer en man instängd i en glödlampa i taket. Hur han har hamnat där kan man undra.

Konsten i Venedig visas även utanför Giardini och Arsenalen. En stor behållning av det är att man samtidigt kan få inblick i hur det ser ut bakom kulissen av husfasader mot Canal Grande. Av de äldre venetianska palatsen – obebodda sådana tycks det krylla av i staden – är Palazzo Benzon och dess interiör knappast mindre arkitektoniskt intressant än något annat. I residensets nedre botten har Jan Fabre radat upp sju badkar i brons. I ett av dem ligger hans alter ego och liksom rör med pekfingertoppen över vattenytan. ”The man writing on water” är titeln på verket. Om det är champagne eller bara vanligt vatten han badar i är jag mindre säker på. Så är det mesta i denna värld trots allt inte heller skrivet i sten.

(Adress: Palazzo Benzon, Canal Grande, hållplats S. Angelo)