Mia Sundberg Galleri: Jessica Faiss (11/5-19/6)

Vår kultur är den första i historien som närmast helt och hållet lyckats frikoppla sig från tidsdimensionen. På bara några timmar kan vi med trafikflygets hjälp tillryggalägga distanser som tidigare hade tagit dagar att avverka. Med hjälp av Internet kommunicerar vi gränslöst över hela jordklotet, oberoende av tidszoner. Begreppet ”realtid” har en alldeles speciell innebörd för dagens människa. Det innebär att inget sker med fördröjning, att allt utspelas i ett enda, sammanhängande och allestädes närvarande nu. Men är detta av godo? Alla är inte lika övertygade om det. Owe Wikströms bok ”Långsamhetens lov” och Bodil Jönssons ”Tio tankar om tid” ställer frågor om inte tidseffektiviteten i vårt moderna samhälle i själva verket fungerar kontraproduktivt på människan och stört hennes utveckling. Vilken lycka finns i att ständigt vara nåbar och att kunna nå andra? Hur många kilometer behöver man färdas på kortast möjliga tid för att hinna ikapp den undflyende lyckan?

Jessica Faiss har konsekvent byggt sitt unga konstnärskap (hon utexaminerades från Konstfack i Stockholm 2002) på vissheten om att det inte är fler händelser och ökad mental bandbredd vi behöver allra mest. Hennes videoverk gör sitt bästa för att undvika alla situationer där händelsetempot stegras. Oftast fokuserar hon bara på en enda, i stort sett omärklig rörelse, antingen det handlar om havsvågornas mönster eller en vandrares skor, som steg för steg bringar bäraren framåt. Man kan till och med vara så radikal att man kan hävda att hon medvetet odlar en form av antidramatik som i sin tur genererar ett slags obebodda upplevelseöar, platser i medvetandet som inte är befolkade av en enda liten association – ganska likt vad Bodil Jönsson skriver om när hon argumenterar för den fria tiden, den som inte har något syfte.

Såtillvida har hennes verk en meditativ sida som mycket väl kan läsas som tillämpningen av den österländska filosofins mål att söka vilopunkten om vilken man inte kan säga något specifikt, bara att den existerar. I videon ”Rullband” rör sig ett vanligt rullband mot oss, medan vi befinner oss i absolut stillhet. Kanske finns det en öppning mot världsalltet vid rullbandets slut, men det är inget vi kan säga något bestämt om. Det duger alldeles utmärkt att bara försjunka i de egna synintrycken. Detta gör också att Jessica Faiss verk fungerar bra, nästan lite för bra, i offentliga miljöer. Hon har bland annat ställt ut på Clarion Hotel och Hitechbuilding i Stockholm. I denna kontext tvingas hon balansera med stor känslighet. Risken är förstås överhängande att verken lägger sig tillrätta bland alla de andra stilrena men intetsägande designdetaljer som offentliga miljöer numera är bestyckade med. Det krävs att man hejdar sig och ger hennes verk möjlighet att komma till sin rätt på deras egna villkor.

I sin nya utställning, som består av två videoverk, fortsätter Jessica Faiss på den inslagna vägen. Det ena består av en långsam panorering över ett avsnitt av Halongbukten i Vietnam, en vy som ganska många turister är väl förtrogna med. Det enda som händer i verket är att en båt långsamt girar babord och försvinner in mot land. Denna extremt långt drivna icke-action kan säkert för en del verka antingen som ett utslag av falskt djupsinne eller som en riktigt ordentlig provokation – nu är det bara att plocka fram videokameran och sätta igång med konstskapandet! I Jessica Faiss händer blir dock det mycket enkla samtidigt ingångsöppningen till en större komplexitet. Visst skulle vem som helst av oss kunnat filma Halongbukten i morgondimman, men frågan är om vi haft modet att dra ut processen så långt som Jessica Faiss gör. Hon dröjer så länge att det är själva väntan som blir verkets motiv, inte vad filmen egentligen visar oss.

Det andra verket är mer komplext och mångtydigt. Verket visar oss hur en swimmingpool gradvis fylls med vatten. Själva poolens arkitektur ger, när den är tömd, snarare associationer till tempelruiner, kultplatser och liknande lokaliteter än nytto- och nöjeshjälpmedel i vår närmaste omgivning. Vattnet som skvalar från två flankmonterade munstycken förhöjer känslan av meditation och stillhet. Vad som för andra – ägaren till poolen, exempelvis – förmodligen uppfattas som en trist väntan är i själva verket upplevelsens centrum, upplevelseorkanens rofyllda öga.

Förmodligen finns det en och annan förståsigpåare som gärna vill använda Jessica Faiss verk som exempel på samtidskonstens pretentiösa ihålighet. Men då är man ute och cyklar. Man behöver inte skrika högt för att ställa betydelsefulla frågor om vad vi egentligen använder bilder till, och om vad som ytterst krävs för att vi människor skall komma ikapp oss själva.

Adress: Skeppargatan 39