Färgfabriken, Stockholm: Nathalie Djurberg (2/12-21/1 2007)

Oskuld är ett tillstånd som inte längre har den konstnärliga dragningskraft det en gång i tiden hade. Kanske beror det på den kontinuerliga desillusionsprocess som dragit genom det västerländska samhället under de senaste 500 åren. Det började med Copernicus, som avslöjade att vår jordklot inte är universums centrum. 300 år senare fyllde Darwin på genom att bevisa att människan inte - som Bibeln påstod - är skapelsens herre, utan bara ännu en av alla de arter som kämpar för överlevnad på vår planet. Freud fullbordade processen genom sin genomlysning av vårt själsliv, vilket avslöjade att vi inte ens är förnuftiga varelser förmögna att kontrollera vårt eget öde, utan varelser som ytterst styrs av djupa och delvis okända impulser från vårt inre. Möjligen kan man säga att moderna barnpsykologi förstärkt Freuds antiidealistiska förhållningssätt genom att tydliggöra hur sammansatt barnets värld är, och i hur stor utsträckning även små barn speglar alla de mörka och ljusa drifter de senare öppet utvecklar i vuxenlivet. Men det visste år andra sidan redan svartsynta sagoberättare som bröderna Grimm.

Med detta i åtanke är det inte underligt att konstnärerna allt oftare börjat återbesöka barndomens värld på jakt efter nya synvinklar på vår alltmer komplexa och motsägelsefulla kultur. Tecknad film, dockanimationer och serier har under det senaste tiotalet år blivit en kraftfull genre som med långt driven expressivitet utövar både kulturkritik och underhåller. Kanske är det ett tecken i tiden att många av konstnärerna som arbetar i denna genre är unga kvinnor. Just kvinnornas genombrott i den samtida konsten har ju till stor del baserats på ett uppbrott från traditionella ”manliga” konstarter och estetiska doktriner. Lisa Jeannins dockanimationer och Cecilia Lundqvists tecknade filmer må vara ganska olika såväl till form som till innehåll, men de representerar ändå ett gemensamt sätt att se på kulturen som en förlängning av människans och individens infantila ursprung, och därmed också som ett moment i utvecklingen av en ”produktiv desillusion”. För det är när de beprövade flyktvägarna bommats igen som vi blir ordentligt kreativa.

Nathalie Djurberg, årets Beckersstipendiat, är genom sina leranimationer lätt att placera i samma fack som alla de andra konstnärerna med en fäbless för barnkulturens uttrycksformer. Men stoppar man in henne där kan man vara säker på att hon inte kommer att finna sig i sitt öde särskilt länge. Djurbergs kortfilmer må ha dockteaterestetiken som en utgångspunkt, men det är absolut inte den enda. Minst lika starka associationer går till de klassiska stumfilmsmelodramerna och slapstickfarserna, men också till moderna filmskapare - David Lynch är en av dem - med känsliga sinnesorgan för de mörka vindpustarna från själens avgrundsdjup. Nathalie Djurberg utgår ofta från arketypiska situationer, där exempelvis utsatta kvinnor eller barn i aggressiva mäns våld spelar huvudrollerna. Men allt är inte som man kan förvänta sig i den djurbergska världen. Barnen visar sig vara små fullblodsmonster och de tidigare så undergivna kvinnorna vänder på steken och förnedrar sina manliga förtryckare å det grövsta. Till och med djuren visar sig bära på en psykologi som inte står deras herrar efter i komplexitet.

I sin stipendiatutställning visar Nathalie Djurberg enbart nya verk, som i och för sig ansluter sig till den linje hennes konstnärskap hittills följt. De tre filmerna visas i Färgfabrikens enorma utställningsrum, vilket är både utmanande och inte helt okomplicerat. Även om två av visningshörnorna utrustats med hörlurar är det ofrånkomligt att ljudet från den tredje - och största - överröstar allt annat. Men koncentrerar man sig en aning upptäcker man snart dimensioner hos Djurbergs konstnärskap som inte brukar komma till sin rätt vid mer modesta monitorvisningar. Det handlar i första hand om just närheten till teater och stumfilm, en känsla som förstärks av Hans Bergs musik, vilken - som de biografpianisterna - ger filmens handling en extra krydda. Skillnaden från de eventuella föregångarna är förstås att Djurbergs rollpersoner inte håller sig inom melodramens strikt definierade ramar. Tvärtom gör de sitt bästa för att bryta sig ut, något som sammantaget driver på utvecklingen mot sönderfall. Ibland kan man ana konturerna av en traditionell berättarstruktur, men den tycka bara finnas där för att invagga betraktaren i en falsk känsla av trygghet. På en sekund släpps kaos loss, och den förväntade avrundningen uteblir. I stället landar Djurbergs små historier i limbo, och man kan ganska lätt ana att det inte är slutet vi bevittnat utan starten på ett nytt varv, inte mindre oroväckande än det förra. Symptomatiskt nog är det i utställningens mest politiskt korrekta verk, ”Natural selection”, som dramaturgin är mer traditionellt utformad och därmed inte lika fascinerande och öppen som i de övriga verken. Men det påverkar inte bilden som förmedlas av Nathalie Djurberg som upphovskvinna till ett av våra mest säregna och engagerande konstnärskap.

Adress: Lövholmsbrinken 1