Galleri Futura, Stockholm: Louise Fenger-Krog (15/11-20/12)

Louise Fenger-Krog var en av de unga målarhjältinnorna från början och mitten av 90-talet. Sedan blev det tystare och tystare kring henne. Förutom några utställningar hos Galerie Leger i Malmö och Galleri Engström i Stockholm har hon varit sparsam med att visa sina verk för en större publik. Fenger-Krogs 90-talsmåleri var dovt, laddat med ljus och mörker, symboltungt och dramatiskt. I hennes verk från denna tid stämmer Arnold Böcklin och Henry Fuseli möte med Marcus Larsson och Caspar David Friedrich. Det finns även spår av 80-talets nyexpressionism i hennes tidiga målningar, men det är bara att betrakta som repor i lacken. Hennes bilder har inget av den hämningslöshet eller önskan att provocera som de allra mest hypade 80-talsmålarna hade. Hon har ett betydligt mer klassicistiskt sinnelag, och tuktar sin klärobskyr i en modernistisk, abstrakt tradition även när figurationen står i centrum.

Fenger-Krogs skummande forsar, vilda bergsryggar och framjagande molnmassor har en aura av otidsenlighet – eller skall man våga säga tidlöshet – över sig. Men här har förmodligen tiden arbetat för henne, och idag skulle hennes intelligenta och egensinniga 90-talsparafraser närmast passa som handen i den samtida konstens handske. Oavsett vilka estetiska preferenser man har är det svårt att uppfatta henne som något annat än en osedvanligt begåvad målare, och det gäller även i de fall när hennes motivval varit mindre lyckade. I hennes sätt att exempelvis hantera ljus och mörker, sten och luft, ryms ett helt sjok av äldre konsthistoria, men också en medvetenhet om att det materiella med en enda, liten finkalibrering av den konstnärliga perceptionsapparaten kan fås att uppträda som tecken, som en språklig kod med räckvidd långt bortom den symbolik man först tycker sig ana.

Ett speciellt motiv kommer tillbaka några gånger under denna tid, interiören från en möbelbutik med antikviteter. I halvdunklet anar man konturerna av möbelpjäser, inte olika de slumrande djur som tidigare emellanåt befolkat hennes bildvärld. Över alltsammans hänger en himmel av kristallkronor med sina prismor likt stjärnor. Det är sinnebilder för ett konstnärskap som hämtar minst lika mycket från naturen som från kulturen, som låter historiska förebilder och inspirationskällor materialiseras och på en och samma gång visa upp sig för oss i ett drömlikt skimmer. Det är bilder man kan ha sett, men lika gärna kan vara resultatet av ett ovanligt intensivt drömmande.

När Louise Fenger-Krog nu ställer ut på Galleri Futura är det med verk som befinner sig i korsvägen mellan två världar. Flera av dem har som motiv några år på nacken (de äldsta versionerna är från 2003), och här möter vi en ganska annorlunda värld i jämförelse med 90-talsverken. Med få undantag har mörkret släppt sitt gastkramande grepp kring landskapen Fenger-Krog skildrar. Nu är det djup grönska, öppna sommarskyar och minnet av ett arketypiskt barndomslandskap som står i förgrunden. Men ändå är det något som inte helt och hållet stämmer. ”Det ser fel ut”, lyder en av konstnären egna kommentarer till ett av verken i utställningskatalogen. Och det kan man hålla med om. När hon målar vidsträckta vidvinkelpanoramor kröker sig landskapet utåt kanterna så att hela bildinnehållet plötsligt kommer i obalans, vilket i sin tur gör att fokus hamnar på varje enskild detalj för sig. Och när hon går i närkamp med naturen, som i den stora målningen ”Kärret”, då fogar linjespelet mellan landskap och spegelbild samman två verkligheter till en sammanhängande helhet, onåbar för annat än ögat.

Fabeldjuren och de mytiska människofigurerna lyser denna gång med sin frånvaro. Louise Fenger-Krog målar i stället barn, bärare av oskulden och framtida förhoppningar. Men kanske är idyllen inte entydig. Skrotbilarna som ligger utslängda i landskapet har sin anfader i otäck gammal amerikanare i en målning från 1990, som likt en lejonhanne ligger hopkrupen och spanande i det låga gräset. Konstnären besvärjer fram en ljusare livssyn, väl medveten om att det är en skör tråd hon hänger upp oss i. När som helst imploderar sommarlandskapet och kastar oss ned i malströmmen av ljus och mörker.

Den som på nära håll upplevt Louise Fenger-Krogs 90-talsmåleri glömmer det inte, vilket gör att de nya verken får svårt att stå sig i konkurrensen. Och några av motiven – som flickan med en vita hästen vid vattenbrynet – hade hon gjort bäst i att undvika helt och hållet. Här låser hon in sitt måleri i en motivvärld som är alltför platt och förutsägbar. Bäst är hon, som vanligt, när motiven tillåts glida på betydelseskalan och måleriet får djupna in mot ett område av skapelsen som inte går att beskriva i enkla termer.

(Adress: Lützengatan 12 A)