Magasin 3, Stockholm: ”Fleeing away from what bothers you the most” (17/3-17/6)

En av de största förtjänsterna med den nyligen avslutade utställningen “Africa Remix” på Moderna Museet var att den raderade ut bilden av Afrika som en hopplös kontinent, för evigt nedsjunken i svält, AIDS, fattigdom, korruption och politiskt vanstyre. Visserligen kan man inte bortse från att alla dessa företeelser är en obehaglig del av vardagsverkligheten i många afrikanska länder, men det finns andra, parallella verkligheter också om man bara tar sig tiden att titta lite närmare. Detsamma gäller länderna i Mellanöstern, som i den regelbundna nyhetsrapporteringen i våra massmedier till fullo motsvarar bilden av en region i sönderfall, där religiösa motsättningar, politiskt våld, ekonomisk stagnation och tvivelaktiga demokratiska traditioner dominerar dagordningen. Visst måste man vara medveten om att allt detta existerar, men sida vid sida med ett folk- och kulturliv som gör sitt bästa för att söka sig fram till de reella människorna bakom katastrofrubrikerna.

Magasin 3 har sedan en tid tillbaka ett löpande samarbete med ett antal associerade curatorer, varav Sarit Shapira är en. Shapira är baserad i Tel Aviv och Jerusalem, och hennes utställning ”Fleeing away from what bothers you the most” är en lågmäld och eftertänksam utställning med fokus på stötvågorna från konflikten mellan israeler och palestinier. Deltagarna – Jumana Emil Abboud, David Perlov, Raeda Saadeh, Gil Marco Shani, Jan Tichy och Jean-Luc Vilmouth – har en flerdimensionell bakgrund: bland dem finns både israeler och palestinier, bosatta i eller utanför Israel. Men den som förväntar sig flammande paroller och att aggressivt visuellt språk blir sannolikt besviken, för är det något de utställande konstnärerna skyr så är det stora rubriker (kanske inte så underligt i en del av världen där just det offentliga samtalet folkgrupperna emellan kommit att reduceras till en batalj med hjälp av sprängämnen och nyhetsrubriker).

I flertalet verk finns konflikten latent, samtidigt som formspråket för en dialog både med nya och äldre konsthistoria och med den globaliserade samtidskonstens uttrycksformer. Raeda Saadeh fotograferar sig själv i poser och kostymer med förebild i målningar av Lionardo da Vinci, Vermeer och andra gamla mästare. Men i bakgrunden skymtar man inte några pastorala landskap utan konturerna av det förödda landskap på de palestinska områdena som de israeliska ockupanterna efterlämnat. Samma halvt förtäckta associationer gör Jumana Emil Abboud i sin video, där en ensam skogsvandrare som i sagan lämnar ett strör ut ett spår av pitabrödbitar efter sig för att kunna hittat tillbaka. Abbouds performance minner om de palestinska flyktingarnas längtan efter att en gång kunna återvända till sina gamla hembyar, vilka i många fall inte längre existerar annat än som ett namn. Även Jean-Luc Vilmouth alluderar på den brutala israeliska ockupationspolitiken, och gör en repris av ett verk han första gången visade så tidigt som 1994 i Jerusalem. I konsthallens café har han placerat ett olivträd som rivits upp med rötterna, en metod som alltför ofta använts av ockupationsmakten mot palestinskägda olivodlingar.

Jan Tichys tillvägagångssätt är om än mer kamouflerat. Hans intresse för ”historiska” byggnader är av det lite speciella slaget: han gestaltar dem i form av arkitektoniska pappersmodeller. I utställningen bidrar han med en modell av den hemlighetsfulla israeliska kärnteknikanläggningen DIMONA och den palestinska flygplatsen ”Yasser Arafat International Airport”. Bägge byggnaderna är djupt förbundna med konflikten i Mellanöstern. DIMONA symboliserar Israels mytomspunna kärnvapenprogram, men eftersom anläggningen idag är 40 år gammal är det ett annan slags nukleärt hot som den representerar för folken i regionen. ”Yasser Arafat International Airport” byggdes i slutet på 90-talet, när Osloprocessen stod på sin middagshöjd, och det fortfarande fanns hopp om fred mellan israeler och palestinier. Sedan år 2000 är den stängd, och till stora delar förstörd. Bägge byggnaderna är kraftfulla symboler för en tragisk utveckling, men i Tichys modellformat blir de lika små och ömtåliga som förhoppningarna om en varaktig fred visat sig vara.

För somliga representerar förmodligen verken och själva utställningskonceptet för ”Fleeing awaya from what bothers you the most” samtidskonstens förkärlek för mer eller mindre lättlösta rebusar, brist på sinnlighet och böjelse för att alltför ofta mumla i skägget i stället för att tala klarspråk. Men om man arbetar på den krutdurk som Mellanöstern är kanske det är det bästa förhållningssättet: att vägra rycka sig med i dagshändelsernas malström, våga hejda sig för att känna efter och sky de bombastiska uttrycken. Alla längst i denan strävan går förmodligen David Perlov, som i sin sista film (han avled 2003) öppnar sin kamera för livet i hemkvarteren i Tel Aviv. Perlovs respektfulla förundran och inför livets och mänsklighetens mångfald är en stillsam minnesbeta för alla extremister med anspåk på att sitta inne med den yttersta sanningen.

Bilder (uppifrån och ned): Jan Tichy, Raeda Saadeh, David Perlov

Adress: Frihamnen