Fotobiennalen Fotografi-i-fokus (3/3-1/4)

Under 1990-talet ifrågasattes fotografiets äkthet. Inte minst den digitala teknikens frammarsch blev ett tacksamt redskap för kritiskt lagda konstfotografer som utmanade den fotografiska bilden som objektiv meningsbärare. Men anspråken på det dokumentära fotografiet som oantastlig sanningsskildrare var redan tidigt dömda att misslyckas. De första dokumentärfotograferna var inte ute efter att skildra verkligheten utan hade en på förhand bestämd historia att berätta. Närmare bestämt den om de usla förhållanden som Roosevelts ”new deal”-politik skapade för arbetslösa lantarbetare i USA på 1930-talet.

Även om sambanden är långt ifrån enkelriktade är i dag den subjektiva sidan av fotografiet lika självklar som att det i slutändan är i betraktarens öga som tolkningen av en bild skapas. Det utesluter inte att många nutida fotografer lutar sig mot en dokumentär bildtradition med syfte att skildra verkliga händelser. Inom denna har eländesskildringen en alldeles särskilt plats. Till skillnad från konstfotot som inte sällan är arrangerat innefattas de miserabla verklighetsskildringarna av begreppet ”straight photography” där fotografen inte förmodas påverka motivet innan hon eller han trycker på avtryckaren. Ifall Torbjörn Andersson med sin utställning ”Kroppar” i Fotogalleriet Formats nya utställningslokaler i Mazettihuset platsar inom ”straight photography” traditionen låter jag här vara osagt. Att han har något angeläget att berätta om människans livsvillkor och mänsklighetens mindre charmerande sidor är desto påtagligare. En del av hans bilder får en till att genast vilja åka hem och dra täcket över huvudet. Här finns foton från flera nutidshistoriska massakrer som till exempel Auschwitz, Rwanda eller Srebrenica. Obarmhärtigt dokumentära krigsskildringar som inte skyggar för att visa döda kroppar, skadade människor och gråtande barn. ”De drabbade” synliggörs utan skygglappar. Men som bekant är det problematiskt att skildra åtminstone levande människor som hjälplösa offer. Identifikation med en sådan roll kan försvaga den egna förmågan att sätta emot ett otacksamt öde.

Förutom krigsbilderna skildrar Torbjörn Andersson också de drabbade ”andra” i vår mer omedelbara närhet. Samtidens kroppsfixering skildras i en svit bilder om människan och individen bakom fenomen som anorexi och bodybuilding. En annan drabbad är Christer Svärdh som bor i Malmö och vars liv präglas av en benskörhetssjukdom vilken gör att han inte är mycket större än ett barn till växten. Detta är inkännande fotografi när det är som bäst. Utanförskapets följder här och nu, där en drabbad inte sällan drabbas dubbelt upp, först av själva sjukdomen och sedan av människans outgrundliga tendens att utesluta den som definieras som annorlunda, lyfts fram. Mitt i eländet bryter ändå små ljuspunkter av medmänsklighet igenom. Men att det annars många gånger är den person som står dig närmast som är mest skadlig för dig visar en serie fotografier på Galleri Rosemarie. Marie Barthelsson pekar där på fotografiets benägenhet att dölja obehagliga sanningar. Miljöerna hon avbildar med kameran är bedrägligt harmlösa men tillhör inte den kategori bilder som man i första taget hänger upp på väggen ovanför soffan. Åtminstone inte om man inte är lagd åt det morbida hållet eller vet vad som ligger bakom.

I buskaget till de platserna hon fotograferat döljer bilderna genom sin alldagliga skönhet ett mord som en man begick på sin hustru för 20 år sedan. En berättelse som fotografen själv har växt upp med inpå knuten. Textremsor från vittnesprotokoll som beskriver händelseförloppet har klistrats in under fotografierna. Efterhand som berättelsen uppdagas förvandlas ens syn på landskapet. Skogen, vattnet och grusvägen får plötsligt en helt annan innebörd. En annan fotoutställning med socialrealistisk inriktning är danska Trine Søndergaards ”Now that you are mine” på Sydsvenskans Stjärncafé. Med känsla för de etiska gränserna dokumenteras en prostituerad kvinna i hennes vardagliga miljö. I en svit bilder problematiseras konsekvenserna av ett samhälle med brist på både intimitet och medmänsklighet.

Vi lever i en kall och hård värld. Och det dokumentära fotografiet har en förmåga att slänga den brutala verkligheten rakt upp i ansiktet på betraktaren. Ibland kan inga positiva motbilder i världen riktigt spola bort eländesbilderna från näthinnan. Skildringar där människans mindre smickrande sidor kommer till uttryck har en förmåga att ge ett så starkt intryck att alla nyanser försvinner. Fotografi-i-fokus vinnlägger sig dock om att visa på fotografiets mångsidighet och bredd. ”Still photography” i Fotografins rum där fotobiennalen invigdes i början av mars är så långt bort från eländesskildringar man kan komma. Arno Rafael Minkkinen och Susanna Hesselbergs lekfullt surrealistiska bilder är en rolig om än, speciellt i Minkkinens fall, lite ytlig motvikt till de dokumentära krigsbilder vi slentrianmässigt översköljs med.

Även om jämförelsen med tanke på de olika förutsättningar som råder för deltagarna i biennalen haltar, är ”Still Photography” en av de starkaste utställningarna i Malmö under biennalen. Malmö museers ”Som du ser mig” på konstgalleriet som visar porträtt från samlingen känns inte lika alert. Den hade tjänat på att koncentrera sig på att visa fotografier och inte som nu blanda foton med målade porträtt. Samma sak gäller för Skånes konstförening där fina bilder av hotellrum av Helene Toresdotter visas tillsammans med målningar av hennes far Tore Nilsson. Är det fotografiet som står i fokus så är det. Då känns kopplingen mellan fotografi och de filmer av Annika Larsson, ”Stereotype”, som visas på Dunkers kulturhus i Helsingborg mer relevant. Den filmserie om fotografer som visats på biograf Panora i Malmö är inte heller någon dum idé.

Trots det utvidgade geografiska fältet till museerna i Ystad, Kristianstad och Helsingborg ligger biennalens tonvikt fortfarande i Malmö. Lund har blivit klart underprioriterad i år. Konsthallen står med i programmet men hade antagligen visat ”Det möjligas konst” oberoende av fotobiennalen. Detsamma gäller kanske för Kulturens ”Amor – kärlek och erotik under antikens Rom”. Galleri Pictura, Galleri 5, Fotoskolan Skåne, Zoologiska museet står också på deltagarlistan i Lund. Som sig bör innehåller fotobiennalen i Skåne både säkra och osäkra kort vilket kan vara både kul och tråkigt. Christer Strömholms fotografier på galleri Final som visats under rubriken ”enfants terribles” tillhör otvetydigt de säkra och därför kanske lite tråkiga korten. Rune Johansens stillsamt etnografiska foton på Galleri 21 är inte så revolutionerande men helt klart värt ett omnämnande och ibland dessutom rätt kul. Konstfrämjandet på Galleri S: t Gertrud visar med ”Failing Fading” intressant okonventionella bilder på solnedgångar av Catrin Andersson. Fotogruppen SEPT-EMBER i Stapelbäddshamnen i Västra hamnen, där bland andra Johan Arnman och Merja Diaz utmärker sig, borde få medalj för mest spännande utställningslokal. Tongivande Malmögallerier som till exempel Galleri Leger och Galleri Magnus Åkerlund är inte med i år.

Säga vad man vill om biennaliseringen av konstvärlden men för dem som inte bor i konstens omedelbara centrum skadar det inte att det händer något som bryter av mot den vardagliga lunken. Det gäller även om årets version delvis känns lite som en blek kopia av de två föregående fotobiennalerna. Det verkar som om Fotografi-i-fokus alltmer utvecklas till en angelägenhet för museerna (föreningen är också knuten till Malmö museer) medan deltagandet från gallerierna och konsthallarnas sida åtminstone delvis minskar. Arrangemanget pågår fram till den 1 april men en del utställningar fortsätter även efter slutdatumet. Den som är sugen på att se mer fotografi i Skåne framöver behöver alltså inte misströsta.

Bilder (uppifrån och ned): Torbjörn Andersson, Susanna Hesselberg, Rune Johansen, Christer Strömholm