Mejan Labs, Stockholm: ”Frankenstein’s Monster” (1/11-9/12)

Konstens förmåga att föregripa samhällsutvecklingen är en egenskap man aldrig skall underskatta. Populistiska politiker och flåsiga kvällstidningsjournalister må emellanåt slå mynt av vanföreställningen att konstnärer är onyttig drönare, som är nöjda om de får i fred pula i sina skumma ateljéer med statliga bidrag som stöd. Men då glömmer man ledigt bort det faktum att konsten alltid fungerat som samhällets samvete, ofta som dess dåliga samvete, genom att fokusera på företeelser som är avgörande för civilisationens utveckling, hur avlägsen den framtid vi talar om än är. 1818 publicerade Mary Shelley romanen ”Frankenstein”, en av litteraturens – och sedermera även populärkulturens – stora klassiker. Shelleys roman handlar om den stackars Victor Frankenstein, som med hjälp av likdelar skapat en levande avbild av en människa, ett väsen som Victor snart tappar kontrollen över med förödande konsekvenser.

Mary Shelley var att barn av romantiken, och hennes roman speglade dess fruktan för vad den framstormande industrialismen skulle göra med den europeiska kulturen och dess värderingar. Men bakom hennes historia finns även spår av upprorsanda mot Gud och den förhärskande ordningen. Romanens undertitel, ”Den nye Prometheus”, avslöjar att Shelleys sympatier var ambivalenta; samtidigt som hon såg något fascinerande i den ensamma människans försök att mäta sig med Gud – det var ju romantikens konstnärliga credo i ett nötskal – fasade hon för vad som skulle kunna hända när människan pillade i skapelsens innersta utan att riktigt veta hur allt hänger samman.

Idag är temat mer aktuellt än någonsin. Nanoteknik, genmanipulation, robotar och artificiell intelligens gör att Victor Frankensteins vision inte alls är så avlägsen. Inte undra på att konstnärerna nappat på kroken. Just gränssnittet mellan människa och maskin/teknik är uppenbarligen ett hett ämne – Mejan Labs nya utställning ”Frankenstein’s Monster” har just detta tema, och nästa månad öppnar Tekniska Museet (tillsammans med ett antal partners) utställningen ”Man Machine” med tre konstnärer (Christian Partos, Ebba Matz och Matti Kallioinen) som deltagare.

”Frankenstein’s Monster” är en brett upplagd utställning där fem konstnärer/konstnärspar tar sig an temat från olika utgångspunkter. Man kunde kanske förvänta sig att de undergångsvisionerna skulle stå som spön i backen, men så är inte alls fallet. Visserligen finns det verk som med en iskall logik fullföljer sådana spekulationer, som holländaren Floris Kaayks video, där vi får följa hur en ny och okänd farsot med utgångspunkt i kirurgiska implantat leder till att människans vävnad gradvis ersätts av metall. Kaayks verk – ett elevarbete, imponerande i sitt slag – fäster vår uppmärksamhet på ett evigt dilemma inom medicinen, det faktum att den biologiska världen hela tiden är anpassningsbar och även hanterar mötet med tekniken på ett oväntat sätt.

Ett annat slags möte – men mer realistiskt – mellan biosystem och teknik har Ionat Zurr och Oron Catts åstadkommit. I sina projekt arbetar de med det etiska ramverket kring biotekniken, bland annat genom att med hjälp av celler från möss och människor odla fram en konstgjord läderjacka i mikroformat. Resultatet blir en paradox: genom att bruka ofta kritiserade metoder på bioteknikens framkant har konstnärerna lyckats uppfylla alla djurrättsaktivisters dröm om att producera ett skinnplagg (om än till enorma kostnader) som inte har plågade djur som råvara. Sug på den.

Andy Gracies och Paul Granjons projekt ligger mer i linje med vad många konstnärer tidigare arbetat med när ämnet varit teknik och människa, nämligen robotar. Granjon har specialiserat sig på att bygga om leksaker på ett sätt så att de minimerar all den smarthet man förväntar sig möta hos moderna robotar. Hans SmartBot kan inget annat än köra runt i rummet tills den kolliderar med ett hinder, svära och gråta och fortsätta sin tröstlösa vandring. Gracie har byggt ett mer avancerat system, som till sitt upplägg liknar Ola Pehrsons numera klassiska installation ”Yucca Plant Invest”. Pehrson lät en Yuccapalm välja ut aktier på börsen, varefter den belönades med vatten och näring i proportion till hur framgångsrik den var som börshaj. Gracies system är något mer komplicerat. En akvariefisk sänder ut signaler som tolkas av en robot, vilken i sin tur förser ett antal plantor med vatten och näring. Via en TV-monitor kan fisken ”studera” hur effektiv roboten är i sin tolkning av signalerna. I bägge fallen symboliserar ”systemen” hur tätt sammantvinnade ekonomiska och biologiska system är.

Människolika robotar i all ära, men utställningens höjdpunkt är nog ändå Paula Gaetanos robot ”Alexitimia”. Den lilla, läderartade halvsfären på golvet har försetts med bara en enda mänsklig egenskap och en riktigt pinsam sådan: den kan svettas, vilket den börjar göra när man vidrör den. Verket humaniserar i ett nafs alla robotteknikers högtflygande visioner och sorterar om hierarkin av mänskliga egenskaper. Hudens utsöndringar byter plats med den artificiella intelligensen.

”Frankenstein’s Monster” är, som de flesta av arrangemangen hos Mejans Labs, en utställning som man skall ta sig tid att se. Dess blandning av humor och allvar, fantasi och verklighet gör att den bör få möjlighet att bidra med en stämma i debatten om vart tekniken är på väg och hur vi människor vill styra den. I en tid när den relationella konsten tycks ha flyttat tillbaka positionerna kanske det är ”new media”-konsten som förmår ställa de viktiga frågorna om vilken samhällsmodell vi vill ha i framtiden. Gott så, för Victor Frankensteins efterföljare smyger fortfarande omkring i världens forskningslaboratorier.

Bilder (uppifrån och ned): Paula Gaetano, Floris Kaayk

Adress: Akademigränd 3