Galleri Charlotte Lund, Stockholm: Maria Friberg (24/1-8/3)

Maria Fribergs relation till Mannen (med stor begynnelsebokstav) är ett av den samtida svenska konstens mest lyckade partnerskap. Hon började forma sitt konstnärskap under senare delen av 90-talet, en period när olika feministiska strategier utvecklades till att även omfatta mansrollen. År 2000 publicerade Susan Faludi sin bok ”Stiffed: The Betrayal of the American Man” som påvisade klyftan mellan det traditionella mansidealet och den faktiska roll som männen i det moderna samhället spelar, berövade sin traditionella makt, oförstående inför kvinnornas krav och önskemål och otillfredsställda med det maskulina ideal som massmedierna förmedlar. I många av Maria Fribergs verk från denna period möter vi också mycket riktigt mannen iförd sin arketypiska mörka eller grå kostym, ett pansar med vars skydd han kryssar igenom tillvaron, för det mesta okänslig för omvärldens väl och ve. Men Friberg är ingen könsmaktkritiker av det konventionella slaget. Henne relation till de män hon skildrar är inte rotad i ett utanförperspektiv. Det förefaller snarare som om hon ständigt söker ta sig innanför kavajen på dem, under huden och finna det barn som en gång i tiden lärt sig att samla anletsdragen och tänka på karriären. (Den som önskar stifta bekantskap med hennes konstnärskap i sin helhet rekommenderas ett besök på Kulturhuset i Stockholm, där hon ställer ut nya och äldre verk under perioden 26 januari – 13 april.)

I verket ”No time to fall” (2001), genialiskt i sin enkelhet, har hon klippt ihop partier av ett tal av president George W Bush på ett sätt som enbart behållit de mer eller mindre lyckade konstpauserna mellan talets verbala delar. Gör man samma övning med ett antal valfria politiker träder förmodligen löjet fram med all önskvärd tydlighet, men det märkligaste med krigspresidenten Bush är att han plötsligt röjer sig som en lite osäker pojke som tyst fikar efter beröm. Även i senare verk som ”Confront me back” och ”Somewhere else” fångar hon en eller flera män i situationer där garden är nere och de för ett ögonblick (med eller mot sin vilja) klivit ur sin roll och återfått statusen av sårbar människa. Under de senaste åren har han gradvis skiftat fokus från den sociala rollen som männen spelar till ett mer abstrakt förhållande som de har till sig själva och sin omgivning. I ”Embedded” och ”Still lives” går hon tillväga på samma sätt som de gamla stillebenmålarna, hon arrangerar föremål, miljöer och människokroppar (inte bara män) på ett sätt som maximerar den estetiska balansen och samtidigt öppnar ett litet – men inte alltför uppenbart – tolkningsutrymme.

Det är en strategi som är på gott och ont. Den tydlighet och träffsäkerhet som många av de tidigare verken har avsiktligt givits upp för att nå något annat, mer svårfångat. I sin nya serie verk med titeln ”Alongside us” gör hon något av en sidledes förflyttning, och smälter samman det abstraherande draget med bilden av mansbilden. Upplägget är återigen lika enkelt som effektivt: vitklädda män vilar i bladlösa trädkronor, ungefär som en grupp middagssovande kattdjur på den afrikanska savannen. Vitskrudade män har en speciell ställning i samtidskonsten. Per Hüttner har under ett antal år arbetet med en man (konstnären själv) som iförd vita kläder dyker upp mitt ibland oss, och försätter sig i diverse obekväma eller osannolika situationer. Och nyligen lät Annika Eriksson en vitklädd väktare patrullera nattetid i Högalidsparken i Stockholm. Män i svart är en av vår kulturs allra mest kraftfulla arketyper, men män i vitt har helt andra associationer. När det tyska hårdrockbandet Rammstein för några år sedan tillfälligt övergav sin svarta image och gjorde ett konceptalbum där bandmedlemmarna var vitklädda, då mullrade det bland fansen, särskilt som det vilade en homoerotisk stämning över hela projektet. Det där med män i vitt är med andra ord ett känsligt kapitel.

Maria Fribergs vitklädda män ger emellertid inte dessa vibrationer, och de är heller inga jägare som vilar ut efter välförrättat värv. De befinner sig snarare i ett tillstånd av halvdvala, på väg att smälta samman med trädens stammar och grenverk, vilka breder ut sig i bildrummet likt kalligrafiska penselstreck. Andra gånger får man intrycket av att de klamrar sig fast för glatta livet. De agerar inte, de representerar inget men de är nästan lika skyddslösa som nyfödda barn (samtliga är också barfota). Deras hemhörighet i en eventuell kulturell hemvist kan vi bara spekulera kring, och frågan är om det ens är så väsentligt. Trädlevande varelser har fördelen att vara skyddade mot rovdjur, men det är för det mesta en ensam och isolerad tillvaro. Någon kultur- eller miljökritik är det dock inte Maria Friberg levererar. Hennes bilder utstrålar en meditativ stillhet som låter människa och natur förenas i en bildvärld där det egentligen är själva kompositionen som är viktigare än de symboliska tolkningsmodellerna. Det speglar också en avspänd konstnärlig hållning som vittnar om att Maria Friberg är redo att ta sitt konstnärskap in i nästa fas. Hon lär säkert inte misslyckas med det, för med ett gott hantverk i ryggen behöver inte alla utställningskoncept vara så förskräckligt utstuderade.

Adress: Skeppargatan 70