Mejan Labs, Stockholm: ”Game Art” (30/8-7/10)

Frågan om konstens frihet har debatterats i stort sett sedan Kant filosoferade kring konstens autonomi och dess egenskap att själv definiera reglerna för den spelplan på vilken den verkar. Men fri, det har aldrig konsten varit hur ambitiösa försöken än varit att placera den i ett elfenbenstorn med behaglig utsikt över tillvaron men utan att besudlas av dess solkiga vardagsintriger. Om man blickar bortom retoriken så är det ett obestridligt faktum att konsten i alla tider speglat – och varit beroende av – vad som försiggår runt omkring den. Impressionisternas måleri hade sannolikt inte utvecklats som det gjorde utan den fotografiska bildens utmaning, dadaismen vore helt otänkbar utan första världskrigets masslakt och bakom den abstrakta expressionismen kan man utan svårighet skönja det segerrika USA:s strävan att även kulturellt få en plats i solen. Till detta skall komma den intrikata växeldragning som alltid försiggått mellan konsten och den tekniska utvecklingen. Och då menar jag inte bara konstnärernas förmåga att snabbt anamma nya redskap, utan lika mycket den världsbild som ny teknik alltid kommer förpackad i.

Därför är det knappast en slump att den digitala eran redan nu satt djupa spår i konsten, även om det fortfarande krävs att man vet var man skall leta. Nu gör dataspelsgenerationen sitt inträde på bred front på konstscenen, med allt vad detta kommer att innebära. Dataspelen har redan inspirerat målare som Johan Löfgren och Kristoffer Zetterstrand, men än så länge har det inte varit så vanligt att själva dataspelssituationen använts som konstnärligt uttryck, med vissa lysande undantag och pionjärverk som exempelvis Palle Torssons och Tobias Bernstrups ”Museum Meltdown” från 1996. Men det är väldigt lite här i världen som är helt nytt under solen, vilket vi kan lära oss av Mejan Labs höstutställning ”Game Art”. Redan 1960 konstruerade SAAB-ingenjören Göran Sundqvist ett enkelt missilspel, gjort för ett oscilloskop (bildskärmar tillhörde ännu framtiden). Intressant nog blev uppfinningen Sundqvists inträdesbiljett som datorkonstnär, och han kom att bli en av banbrytarna för digitalt bildskapande.

Idag är dataspel inte bara en storindustri – där svenska företag varit ovanligt framgångsrika – utan ett paradigm som börjat påverka samhället i flera olika dimensioner. På ett ytligt plan handlar frågan om våldsamma dataspel också genererar ett faktiskt våld ute på gatorna, men i ett vidare perspektiv är det betydligt mer intressanta spörsmålet vilken påverkan dataspelsvärlden har för hur vi uppfattar verkligheten och hanterar sociala relationer. ”Game Art” gör ett ambitiöst försök att tackla denna problematik genom ett urval av verk som sträcker sig ända från Göran Sundqvists enkla missilspel till John Paul Bichards performance- och installationskommentar till relationen mellan den fysiska och virtuella världen. Flera av de utställda verken tar sikte på detta tema. Joseph DeLappes verk ”dead in Iraq” bygger på användningen av den amerikanska arméns populära nätverksspel ”America’s Army”, med den skillnaden att DeLappe använt spelmiljön för att med sina handlingar i spelvärlden påminna de andra speldeltagarna om konsekvenserna av USA:s krig i Irak. Kinesiske Feng Mengbo har modifierat dataspelet ”Quake III”, och låter deltagaren möta en beväpnad kopia av konstnären själv i en klassisk s.k. ”first shooter”-situation. Ju längre spelet framskrider, desto mer uppenbart blir det att den individ du själv spelar också är en kopia av Feng Mengbo. Gränsen mellan spelets ”vi” och ”dem” suddas ut.

Många av verken i ”Game Art” är av en karaktär som förutsätter en viss förtrogenhet med dataspelslogiken om alla poänger skall uppfattas – och frågan är om ens detta räcker. För majoriteten av besökarna som prövar Feng Mengbos verk är förmodligen den häftiga upplevelsen att spela i riktigt stort format mer intressant än de frågorna verket ställer om våld och identifikation. John Paul Bichard går ett steg längre genom att iscensätta dataspelssituationer i det fysiska rummet. Spelvärlden läcker ut i den verkliga världen på ett högst påtagligt sätt när vi kan se spåren av blodiga strider på golvet framför oss. Allra mest framgångsrik i denna slags strategi är förmodligen Gonzalo Frasca, som med sitt verk ”September 12” kommenterar världspolitiken på sitt eget drastiska sätt. Med hjälp av musklick kan spelaren skicka missiler in i vad som förefaller vara en stad någonstans i Mellanöstern. För varje invånare som dödas förvandlas de sörjande anhöriga till terrorister med vapen i högsta hugg. Till slut har spelaren lyckats transformera hela befolkningen till en armé av terrorister, vilket väl är ungefär vad de amerikanska trupperna lyckats åstadkomma i verklighetens Irak. Frascas tillvägagångssätt är – det måste man erkänna – både kusligt och underhållande. Man förvånas inte över att han gjort dataspelssimuleringar åt både latinamerikanska och nordamerikanska presidentkandidater.

Sambanden mellan dataspelsestetiken och konsten befinner sig ännu i sig linda. Men man behöver inte studera samhället särskilt länge för att förstå att det kommer att bli starkare under åren framöver. ”Game Art” gör sitt bästa för att fånga upp några av de talrika tendenser som man kan urskilja på detta område. Det främsta problemet med utställningen är förstås att den genom sin pionjärkaraktär lätt fastnar i mediets ytskikt, vilket skymmer de mer subtila nyanser som man vill fokusera på. Flera av verken kräver att man sätter sig in i omständigheterna kring dem, och det är inte alltid så lätt eftersom dataspelsestetiken rymmer ett övermått av förförisk, visuell uttryckskraft. Men någonstans måste man börja, det kan vi lära oss av historien. Varken de första verken som tillämpade centralperspektivet, de första konstfotografierna eller de första videokonstverken var särskilt imponerande. Konst och dataspel är dessutom ett område där man inte bara skall titta och agera, utan lika mycket diskutera. Den 26 september arrangerar Mejan Labs ett seminarium kring Game Art, vilket förhoppningsvis kommer att fördjupa utställningens tematik. Dataspelskonsten är redan alltför lovande för att kunna avfärdas som en bisyssla för testosteronstinna konsthögskolegossar.

Bilder (uppifrån och ned): Peng Mengbo, Joseph DeLappe

Adresser: Mejan Labs (Akademigränd 3), Konsthall C (Cigarrvägen 14, Hökarängen), Kulturhuset (Sergels torg), Nacka Konsthall (Marcusplatsen 17, Sickla)