Göteborgs konsthall: Annica Karlsson Rixon (17/6-10/9)

Den som vill göra en akademisk undersökning av en grupp människor kommer knappast undan det obligatoriska momentet att reflektera över sin egen roll. Särskilt angeläget blir detta för en forskare som själv ingår i det sociala eller kulturella sammanhang han eller hon studerar. Annica Karlsson Rixon är både konstnär, kvinna, adjungerad professor och dessutom doktorand vid Högskolan för Fotografi i Göteborg. I flera av hennes verk har hon satt sig själv och sina kollegor under lupp. Det hade kunnat sluta i akademiskt navelskåderi för redan invigda. I stället öppnar hon upp och synliggör en grupp nutida kvinnliga aktörer inom svensk samtidskonst.

Separatutställningen innehåller arbeten från början av 1990-talet fram till den nya filmen ”Resonance”. Den har Annica Karlsson Rixon gjort i år tillsammans med Anna Viola Hallberg, curator och filmare. Verket är monterat som en diptyk bestående av två filmdukar och innehåller kortare avsnitt från ett längre verk med timslånga filmade porträtt av kvinnor som positionerat sig inom konstvärlden. I intervjuerna reflekterar de över sin yrkesroll som konstnär, curator eller konstvetare. Alla har det gemensamt att de agerar i en från början manligt dominerad miljö. Frågor de funderar högt över handlar om skillnaden mellan manliga och kvinnliga konstnärer, identitet, förhållandet till det normativa och vem som bestämmer vilken konst som kommer att bevaras för eftervärlden. ”Vad är det som gör att man som feministiskt orienterad politiskt medveten fortfarande, om man sätter sig ner och skriver en hitlista över personer som man vill inkludera, så dominerar män från den västliga världen” lyder ett av flera uttalanden. Ett annat mindre politiskt korrekt påstående är: ”Om vi ska ha jämlikhet så måste det även finnas kvinnor som utesluter män på samma sätt som män har uteslutit kvinnor.” Det sista citatet kan kopplas till ”Truckers and others” (1999) där Karlsson Rixon fotograferat amerikanska långtradschaufförer i samma ögonblick den bil hon sitter i kör om dem i deras lastbilar. Resultatet av det som började som en lek är små fotografier arrangerade efter färg i olika grupper på väggen. På ett metaforiskt plan ställs konstnärens egen roll som välutbildad fotograf med arbetarklassbakgrund mot långtradarchaffisarnas sociala grupptillhörighet.

På väggarna i samma rum som ”Resonance” visas hänger porträttserien ”Private premises” (2003). De två verken tangerar varandra genom att flera av de personer som medverkar i filmen också framträder på fotografierna. Bilderna av dem är tagna i deras vardagliga miljö. Varför då detta intresse från konstnärens sida att skildra det sammanhang hon själv ingår i? Från början handlade det om att aktiv skriva in sig själv och sina kvinnliga kollegor i den konsthistoriska berättelsen. Problematiseringen av den historiska kanons inkluderande och exkluderande mekanismer märks redan i ”Portraits in nordic light” (1997). Dessa stora färgfotografier av konstnären själv och hennes vänner och kollegor är direkta parafraser av målningar som, inte sällan med ett fotografi som förlaga, gjordes av nordiska sekelskifteskonstnärer som Richard Bergh och Peter Severin Krøyer. Med den senare jämför hon konstnärskolonin i Skagen vid 1800-talets slut med den skara konstnärer hon själv ingick i vid 1990-talets Los Angeles. I ”Annika by the sea” (1999-2000) ses ett snarlikt intresse för den egna sociala och kulturella grupptillhörigheten. Förutom hon själv som stavar sitt namn med ”c” har alla som medverkar i denna fotografiska svit det gemensamt att de heter Annika. Konstnären skiljer sig även från mängden genom att hon avbildas i svart-vitt. De andra Annikorna avporträtteras på stranden framför olika hav i färg. År 2001 utvidgas kretsen av kollegor när hon i ett IASPIS-stött projekt bjuder in 32 huvudsakligen kvinnliga kollegor på frukost. Den avslutas med att de medverkandes närvaro dokumenteras i en gruppfotografering i ateljén.

2006 års ”Resonance” är ett medvetet tillbakablickande verk med återkoppling till vad som hände under 1990-talet. Det svart-vita fotot i filmen står i kontrast till det digitalt experimentella fotografiet under denna tid, då många kvinnliga konstnärer som arbetade med fotografi och nya medier, däribland Karlsson Rixon själv, slog igenom. Kanske är det ett medvetet övervägande att de mer uppseendeväckande arbeten hon gjorde i början av sin karriär inte finns med. Det verk som har gett namn åt hela utställningen figurerar till exempel bara som en glansig framsidesbild på katalogen. ”Today Tomorrow Forever” (1997) är ett slags ironiskt idolporträtt av henne själv iklädd en cowboyhatt vilket ger associationer till såväl amerikanska countrysångerskor som J R Ewing. Andra självporträtt som inte visas på utställningen men återges i den tillhörande katalogen är den svart-vita serien ”Transgressed identity” (1994) där hon genomgår olika kroppsliga förvandlingar. En annan fotosvit som inte går av för hackor är hennes svärmorsdrömmar i diptyken ”Girl next door” (1994) där hon i färg figurerar å den ena sidan som kvinna, å den andra som man. I dessa tidiga alster är den gränsöverskridande leken med dikotomin manligt-kvinnligt uppenbar. Men det finns också en annan slags dubbelhet i Karlsson Rixons konstnärskap som löper parallellt över tid. Det är som om hon står med ena foten i det kittlande spektakulära och den andra i en mer sansad dokumentär fototradition. Trots en påtaglig risk för det subtila att drunkna i det sensationella hade det varit intressant att se båda sidor i en och samma utställning.

Adress: Götaplatsen

”Today tomorrow forever” har tidigare i år visats på Norrköpings konstmuseum. Efter Göteborgs konsthall vandrar den vidare till Uppsala Konstmuseum.