Färgfabriken, Stockholm: Peter Geschwind (13/5-30/8)

Konsten relation till nya medier är inte riktigt lika het som den en gång var. Att konstnärerna för 40-50 år sedan kunde bejaka fräschören hos nya tekniska landvinningar var helt förståeligt – dels härskade fortfarande teknikoptimismen, dels hade konsten ett djupt känt behov att ta sig ur sin traditionella fålla. Att se maskiner på ett småtaffligt sätt reproducera mänskligt beteende var både ett sätt att arbeta utanför ramarna och en mild form av kulturkritik. Utställningen ”Rörelse i konsten” 1961 på Moderna Museet i Stockholm var tidstypisk i detta avseende. Men det var då. Nuförtiden är knappast konsten och tekniken (eller s.k. nya medier för den sakens skull) längre ett ämne som kan särbehandlas. Det är snarast förvånande om inte konstnärerna förr eller senare – i de flesta fallen förr – tar nya tekniska innovationer i anspråk för konstskapande. Podcasting hann exempelvis inte ens bli en fluga innan konstnärerna hoppade på tåget (se artikeln www.konstperspektiv.nu/magazine/tips/laika.asp).

Peter Geschwind är en konstnär som alltsedan studietiden på Konstfack och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm intresserat sig för teknik. Men det är inte direkt på teknikens framkant han surfat, snarare tvärtom. Geschwind söker sig till tekniken mitt bland oss, det slags mojänger som förgyller eller förgör vår vardag. Tillsammans med Bo Melin har han låtit industrirobotar utföra stand-up comedy på Arlanda flygplats, och han har gjort musikvideo genom att koreografera ett antal hushållsföremål till hemmagjorda ljudeffekter, komponerade utifrån en traditionell poplåt. Däremellan har han visat ett starkt intresse för all slags skräp av engångskaraktär, den materia som tyvärr i många fall kommer att vara vår kulturs arv till eftervärlden. Naturligtvis står det var och en fritt att läsa in en civilisationskritisk udd i detta tillvägagångssätt. Men förmodligen är det inte helt korrekt. Geschwind tycks snarare drivas av lustprincipen, och väljer sitt arbetsmaterial inte för att de säger något om vårt slit-och-släng-samhälle, utan därför att det är grejor som alla av oss har en personlig relation till.

Nu gör han ett slags bokslut över sin karriär så här långt med en jätteinstallation på Färgfabriken i Stockholm. Titeln, ”Automatic”, använde han redan 2003 på ett verk som deltog i samlingsutställningen ”Invisible Wealth”, även den på Färgfabriken. Tekniken som detta verk byggde på, liksom materialen och själva konstruktionsidén hos ett antal av hans verk från denna period, har han glatt återanvänt och anpassat för sin nya utställning. Vattenskulpturen, karusellen, den allmänna stämningen av kreativ skräpighet – allt har förts samman i ett och samma ramverk. Slutligen har Peter Geschwind kryddat anrättningen med ljus- och ljudeffekter, lite video och skuggspel samt ett system av rörelsedetektorer som gör installationen interaktiv.

Förebilder inom konsten får man leta efter. Kanske Fluxuskonstnärernas respektlösa attityd ligger närmast, liksom möjligen Dan Wolgers talang för att hitta dråpligheter i tillvaron genom att sammanställa detaljer från helt olika sammanhang. Annars tycks Gröna Lund och Clas Ohlssons postorderkatalog varit Geschwinds främsta inspirationskällor denna gång. Installationen kan betraktas som ett slags bisarrt nöjesfält, och liksom ett riktigt nöjesfält bara är ordentligt roligt när publiktillströmningen är stor fungerar Geschwinds installation som allra bäst när många människor vistas i utställningsrummet samtidigt och påverkar rörelsedetektorerna. Objekten sträcker sig från det zenbuddhistiskt meditativa (strömmande vatten i en evighetsslinga) till det tämligen våldsamma (en karusell med städredskap som löper amok). Geschwind har till och med försett utställningen med ett konstgjort åskväder, som ackompanjeras av ljudet från fallande möbler och bråte. Mot fondväggen ser vi skuggorna av flyende människor, en lite kuslig påminnelse om hur i stort sett hela företag blåstes ut genom fönstren på World Trade Center den 11 september 2001.

Men några högstämda politiska avsikter har knappast Peter Geschwind med sitt verk. Den skräpkultur han visar upp i en skrattspegel är också hans främsta arbetsmaterial, och det färggranna, välordnade kaos han åstadkommer har skulpturala kvaliteter som vida överstiger värdet hos de enskilda komponenterna. På det hela taget har Peter Geschwind ett högst otvunget, opretentiöst förhållande till sitt koncept. Det är uppfriskande att emellanåt möta en konstnär som inte i första hand anstränger sig för att leverera anspråksfulla utsagor om hur världen är beskaffad.

Adress: Lövholmbrinken 1