Natalia Goldin Gallery, Stockholm: Allen Grubesic (23/9-15/10)

Den nyligen avslutade valrörelsen lärde oss ett och annat. Framför allt om varumärkets betydelse, vilket knappast kommer som en överraskning. Att de politiska partierna med emfas trummar in sina budskap likt varumärken är inte förvånande mot bakgrund att vi lever i en ekonomi där varumärkesaspekterna sedan en lång tid tillbaka övertagit makten över konsumenterna från själva produkterna. Det är inte heller förvånande att denna mycket framgångsrika strategi efter hand spritt sig även till områden utanför konsumentsektorn. Att den till sist skulle nå även kulturens värld var egentligen inte en fråga om, utan när.

I vår hektiska konstvärld, där gallerister, fristående curatorer och biennalarrangörer frenetiskt letar efter nya konstnärliga stjärnskott att förgylla sina evenemang med är varumärkestrohet ett betydelsefullt vapen i konstnärernas händer. Eftersom det sällan finns särskilt lång tid för att fånga den professionella betraktarens öga krävs det en tämligen hög grad av igenkännbarhet för att man inte skall mönstras ut, och hamna i konstmarknadens limbo mellan de konstnärsdrivna gallerierna och de stora samlingsutställningarna. Lika snabbt som man kan känna igen sångerskan Shakiras puckelpistfalsett skall man kunna identifiera en viss konstnärs uttryck, lyder receptet för framgång.

Lyckligtvis fungerar det inte så i praktiken. Konstnärer har i alla tider levt och utvecklats av motsatsen, nämligen av att bryta mot sina egna strategier och ritningar. Och sällan eller aldrig har de frågat omvärlden om lov. Allen Grubesic gjorde 2004 en fascinerande debut på Natalia Goldin Gallery i Stockholm med en halvtimmelång video, som till hemsnickrad syntmusik visade ”ejakulerande” schampoflaskor. Kopplingen mellan estetiskt raffinemang och sexualitet var genial, och drog inte så få poäng genom spelet med kosmetikaindustrins varumärkesbyggande med just dessa bägge komponenter som stödben.

I sin nya utställning hos Natalia Goldin har emellertid Allen Grubesic låtit sin konstnärliga praktik löpa amok. Under den dubiösa titeln ”New Work” har han förvandlat galleriet till en konsthall, där det är svårt, för att inte säga omöjligt, att nagla fast Grubesic som upphovsman till samtliga verk. Men det är han. Denna gång har han dock givit den distanserade videokonsten på båten, och i stället kastat sig över installationer, objekt och måleri i mycket fri bemärkelse. I vilket ärende Grubesic är ute kan man inte med säkerhet säga. På ett ytplan går det att känna igen hans fascination inför de mörka och ljusa drifter som får oss att uppskatta skönhet och erotisk utstrålning, men Grubesics förhållande till dessa kopplingar är numera mycket mer ambivalenta än tidigare.

När han formger en serie exakta likadana T-tröjor under varumärket ”Attentionalism” och förser dem med butikslarm (som bör göra en citypromenad med T-tröjan på till en spännande upplevelse), då förstår man att det någonstans handlar om kontaktlösheten som kroniskt tillstånd i vårt urbana samhälle. Kanske är världen precis det dårhus Grubesic tycks mena att den är när han låter olika psykofarmakamolekyler i glada färger hänga fritt från taket, och förser Olle Baertling-målningar med Bart Simpson-ögon. Om konsten har övertagit religionen som kultplats för samtida allvarsmän är det inte en utveckling som Allen Grubesic solidariserar sig med, snarare tvärtom. Grubesics respektlöshet inför finkonsten är total, men i våra dagar knappast något man reagerar för. Det gör man heller inte för greppet att reducera dokusåpapinuppan Natacha Peyre till ett par plastbröst, en vitblonderad peruk och lite klädtrasor. I denna del av utställningen slår Allen Grubesic in vidöppna dörrar, vilket känns som lite slöseri med energin.

Hade han gått mer allvarsamt tillväga hade resultatet närmat sig det pinsamma, men nu räddas han av sin lediga och varma humor och sin generöst tilltagna självironi. Men det finns även mörkare undertoner i hans utställning, nyanser som inte så enkelt låter sig reduceras till ett lättsamt spel med konst- och medievärldens schabloner. Knippena av korpsvarta löpsnaror i olika konstellationer antyder att Grubesics humor också har en svärta som inte är påklistrad, utan högst personligt upplevd. Det är dessa ormtungor i paradiset som övertygar mig om att det bakom utställningens glada krumsprång finns en ganska komplicerad individ att lära känna.

Adress: Hudiksvallsgatan 8