Men kanske håller ändå något på att hända som varslar om nya tider. Under de senaste åren har vi kunnat konstatera hur alltfler konstnärer faktiskt börjat simma motströms och skapat nya berättelser, kanske inte av samma manifika format som de gamla berättelserna hade, men ändå tillräckligt väl genomarbetade för att man skall kunna tala om en slags världsförklaring i det lilla formatet. När konstnärsgruppen SOC flera år i rad arrangerar världsmästerskap i utopiska idéer är det med andra ord verkligen inget skämt. Jämnar man alla systembyggen med marken finns det plötsligt en ledig tomt att bygga på, och den situationen har konstnärerna aldrig varit sena att utnyttja. Skulpturens Hus har inte tidigare gjort som bemärkt som ett utopiernas och de intellektuella systembyggenas hemvist på jorden. Men från att tidigare ha vårdat ett tämligen konventionellt och tillbakablickande utställningsprogram har man gradvis syresatt sitt kreativa blodomlopp.

Den nya utställningen – en grupputställning med Matthias van Arkel, Matti Kallioinen, Petra Lindholm, Jonas Nobel, Fredrik Söderberg, Johan Thurfjell och Christine Ödlund som deltagare – har, om man får tro pressmaterialet, uppstått genom att de urspungligen inbjudna konstnärerna i sin tur bjudit in kolleger de velat ställa ut tillsammans med. Nu gör det inte så mycket. Resultatet har nämligen blivit överraskande bra. Bakom utställningen ligger ingen övergripande planering, ändå har de deltagande konstnärernas uttryck genomgått en harmoniseringsprocess som inte försvagat de enskilda verkens uttryckskraft, utan gjort den starkare. Det vore dock att ta i alltför mycket om man påstod att konstnärerna hängav sig åt några ”stora berättelser”. De små duger dock alldeles utmärkt, gärna de som har vad man skulle kunna kalla scenkaraktär. Det historieberättande momentet har reducerats till att omfatta enstaka scener eller situationer vars eventuella kopplingar till ett eventuellt sammanhang man inte behöver fundera mycket över.

Referenserna till scenvärlden är inte heller så långsökta med tanke på att samtliga konstnärer arbetar med effekter som bygger på kontrasterna mellan ljus och mörker, ibland kompletterade med ljudinslag. En längre stunds vistelse i utställningslokalen garanterar att man försätts i ett halvt meditativt tillstånd, där det konventionella verklighetsbegreppet känns allt tunnare och mer genomskinligt. Fredrik Söderberg tar denna tanke till sin absoluta slutpunkt med ett verk som visuellt har en viss kontakt med den värld vi känner igen, men som i övrigt svävar iväg helt och hållet i en annan riktning, styrd av sina egna inneboende lagar. Johan Thurfjell, som gjort utopierna och de fåfänga systembyggena till sin livsluft, har denna gång tagit sig an uppgiften från motsatt håll i jämförelse med Söderberg. Hans fyrtornsinstallation har en konkret förankring i en numera svunnen historisk verklighet, men är samtidigt en arketypisk gestaltning av tanken om varje människa som en ö, där den enda uppgift man kan ha är att skicka ut ljussignaler genom det kompakta mörkret i förhoppningen att de skall uppfattas av en mottagare.

Utställningar av detta slag har alltid minst en ordrik berättare och en minimalist. I detta fall får Matthias van Arkel finna sig i att utses till minimalisten. van Arkel har tidigare arbetat med måleri i en tredimensionell värld, som gjort det möjligt för betraktaren att bokstavligt talat kunna kliva in i målningarna och låta sig omslutas av dem. Denna gång har han i stället valt att arbeta med ljuset, som är en av måleriets viktigaste förutsättningar, ljuset i kombination med transparenta medier och det slutna rummet. Verket avskärmar och expanderar upplevelsen på en och samma gång. Jonas Nobel, å sin sida, tar fasta på en detalj som vi inte längre är medvetna om, men som var en del av vardagen för människorna kring sekelskiftet. Just det faktum att det enda ljus som förr fanns i städerna kom från enstaka, manuellt tända gatlyktor ger omvärlden ett utseende som balanserar precis på tröskeln mellan den gamla och den nya världen. Nobel har emellertid kompletterat sin scen med ett objekt som snarare tycks höra hemma i science fictionvärlden än i det förrförra seklet. Det dokumentära anslaget övergår i det översinnliga, utan att fördenskull kontakten med jorden går förlorad. Nobel låter hotet eller möjligheten bli en fråga för varje enskilt samvete.

Utställningens höjdpunkt utgörs av Petra Lindholms videoverk ”Until”. Lindholm har på kort tid arbetat i ett konstnärligt varumärke bestående av lågmäld musik och ett svårfångat bildflöde, som ofta skildrar relationerna mellan människor i alla dess kantigheter och oberäkneligheter. Man får ibland känslan av att befinna sig inuti en målning av Edward Hopper: kontakten mellan två individer glimmar till för att sedan försvinna in i det omgivande nattmörkret. Lindholms verk fortsätter att imponera med sin enkelhet och samtidiga mångdimensionalitet. Om man letar efter andra konstverk att jämföra hennes arbeten med hamnar man, inte överraskande, hos det slags måleri som lyckas göra bilden av världen till en tolkning av individens innersta. Sammantaget är det inte fel att betrakta utställningen som en milstolpe i verksamheten som Skulpturens Hus bedriver. De problem man tidigare brottats med i form av en alltför arkitektoniskt pregnant utställningslokal har här eliminerats genom en så simpel åtgärd som att släcka ljuset. Ibland skall det inte mer till.