Brändström & Stene, Stockholm: Martin Gustavsson (13/4-19/5)

Antingen är detta genialiskt eller spritt språngande galet. Martin Gustavssons nya utställning lämnar knappast någon oberörd. Verken ingår i serien ”Wrath of God”, ett antal jättelika parafraser på Gustave Dorés berömda Bibelillustrationer. Dorés bilder är, som förlaga betraktade, stark kost. Han har kallats ”den siste romantikern”, och det kan nog stämma om man med romantik menar en förkärlek för teatraliska effekter, vildsint ljussättning och en diffus sammansmältning av erotik och död. Men vi borde ha varit varnade. För några år sedan turnerade Martin Gustavsson med en serie målningar baserade på evangelierna, men han har också en annan sida, som han visat på bland annat årets Vårsalong på Liljevalchs och grupputställningen ”Mirror of My Desire” på Milliken Gallery. I det förstnämnda fallet handlade det om starkt erotiserade mansporträtt, i det senare om närbilder av blommor som hade kunnat vara målade av en Georgia O’Keeffe på speed. Uppvuxen i en schartauansk miljö kan Martin Gustavsson religionens olika sidor på sina fem fingrar. I en intervju (i handledningen till den konstpedagogiska vandringsutställningen ”Genus & Media”) har han talat om hur såpoperornas myter har tagit över Bibelns myter, och att det är konstens uppgift att skapa alternativa myter. Lustigt nog har just detta också blivit Gustave Dorés öde: hans bilder har titt som tätt återkommit i Hollywoods produktioner, från ”King Kong” och ”De tio budorden” till ”Seven” och ”Amistad”.

Gustave Doré var under sin livstid en konstnär med starkt publikt gensvar, även om finkulturens väktare hade svårare för hans verk. Hans gravyrer kom i ropet under en period när nya reproduktionstekniker gjorde att de kunde spridas för en billig penning till massmarknaden, vilket i sig var suspekt i de franska konstkännarnas ögon. När Doré försökte överföra sina bibliska motiv till måleriet gick ryktet att han skulle vara färgblind. Inte undra på att han under senare delen av sitt liv hellre vistades i England än i sitt hemland Frankrike. Men Dorés har även kommit att dyka upp i queerestetikens arbete med att finna sina historiska rötter. Det är aspekter som Martin Gustavsson är mycket medveten om, och här delar han ett synsätt som omfattas av bland andra Per Wizén och Matts Leiderstam. Samtliga tycks vara överens om att i den äldre konsten lager-på-lager av betydelser också finns en erotisk (ofta homoerotisk) utstrålning som alls inte är en tillfällighet utan resultatet av avsiktliga signaler till ”rätt” betraktare.

Gustave Doré excellerar i att avbilda nakna, välbyggda människokroppar i positioner där de ofta flyter samman till ett enda sammanhållet flöde av hud. Martin Gustavsson förstärker denna effekt i sina målningar, men tar den ett stycke längre, in i det glammiga 2000-talet. I hans After Dark-version av Den Heliga Skrift har vissa gestalter i bilderna täckts med discoglitter, som för att understryka att det är ”the greatest show in the world” vi bevittnar. Som titeln på utställningen antyder har Gustavsson denna gång koncentrerat sig på Guds vrede hans bestraffning av det olydiga människosläktet. Undergångsstämningar bjuder Dorés förlagor på i övermått, och Gustavsson spar inte heller på krutet, men han låter för det mesta det doréska halvmörkret brytas upp av grälla färger som får rinna fritt ned utmed duken. Människor, natur och byggnader smälter samman i ett flöde, en målerisk syndaflod, som profeterar om undergången, men en undergång som sker till eurotechno och som samtidigt ger den goda smaken fingret.

Samtidskonstens förhållande till religionen har länge varit problematisk, men frågan är om något är på väg att hända. Konstnärer som Carl Johan Erikson och Oskar Mörnerud har tagit sig an sitt frikyrkliga kulturarv, och Martin Gustavsson lyfter Bibeln in i det urbana samhällets queerdiskussion. Sekulariseringen – och radikala islamisters ifrågasättande av hela den sekulära samhällsmodellen – har måhända gjort det nödvändigt att undersöka varifrån vår kultur kommit, för att åter kunna ta ställning till vad som utgör dess högsta värden. Att detta sker på ett högst frifräsande sätt är ett sympatiskt uttryck för ett förhållningssätt som skyr tystnaden och som inte böjer sig under normen. Men om därmed är ”Wrath of God” en bra utställning, det vete fåglarna. Någonstans har jag dock på känn att den är nödvändig. Och kanske räcker det som argument.

Adress: Hudiksvallsgatan 6