Mirai Projects, Stockholm: Andreas Hammar (31/3-28/4)

År 2004 visade Andreas Hammar en totalinstallation på Natalia Goldin Gallery i Stockholm, där han gjort om hela gallerirummet till en parafras på scenografin ur en Steven Spielberg-film. Det var bara Harrison Ford som saknades. Nu återkommer han på Mirai Projects med en uppföljare, berättelsen om drömfabrikföretaget Ravenberrys uppgång och fall. Mycket har på senare tid sagts och skrivits om fantasins återkomst i samtidskonsten, vilket skulle tyda på att konstnärerna tröttnat på den gravallvarliga och samhällsorienterade konsten, för att i stället leva ut sin förträngda inre längtan efter en verklighet som trotsar all saklig beskrivning. Men så enkelt är det inte. Parollen ”fantasin till makten” har i våra dagar en något annorlunda innebörd än den en gång hade, under en period när himlasträvande visioner om ett bättre samhälle också hade en politisk agenda.

Berättelsen om Ravenberry, som Andreas Hammar berättar, är lika fascinerande som spektakulär. Den börjar med den unge kulissmakaren Jan Gabriel van Rafenburgs lycka att bli anställd som scenmästare vid kurfursten Fredrik II av Hessen-Kassels slottsteater. Hans kulisser kom att inspirera såväl sagobröderna Grimm som John Bauer. Von Rafenburgs ättlingar dyker titt som tätt upp i filmhistorien, bland annat som scenografer åt Fritz Lang och inspiratörer till självaste Walt Disney i Hollywood. Då hade släkten bytt namn på företaget till det mer otyskt och politiskt korrekt klingande Ravenberry. På 1940-talet drabbades emellertid företaget av en tragedi: hela studiobyggnaden brann ner, och med den alla de fantasiska maskiner och dekorer Ravenberrys drömfabriksingenjörer byggt.

Ur en synvinkel påminner Hammars historia om exempelvis Magnus Bärtås bok ”Orienterarsjukan” med dess rapporter från kulturens utmarker. Men det finns en avgörande skillnad: Bärtås bok bygger på research av autentiska företeelser, medan Hammars historia är alltigenom påhittad, även om han spunnit ett intrikat nät av fria associationer och faktiska händelser. För som så ofta är verkligheten minst lika fängslande som dikten, och bägge har förgreningar in i konstnärens eget liv. Under Konstmässan visade Andreas Hammar modellen av ett träd, ganska likt det som förekommer i Tim Burtons film ”Sleepy Hollow”. Ur trädet spränger den fruktade hessiske ryttaren fram, för att nattetid halshugga intet ont anande invånare i den lilla staden Sleepy Hollow. Men skärskådar man historien finner man att hessaren bör ha varit en av de kvarvarande tyska legosoldater som den autentiske Fredrik II faktiskt lät exportera till det amerikanska frihetskriget. Verkligheten överträffar trots allt dikten.

Det är just denna förmåga hos drömfabrikens domptörer att skapa en komplementär – ibland rent av substituerande – verklighet som Andreas Hammar vill fånga. Bröderna Grimm, John Bauer, Fritz Lang, Walt Disney och Tim Burton är för honom lika seriösa gestaltare av verkligheten som de naturvetenskapliga systembyggarna, kanske till och med i ännu högre grad. De står för ett syntetiserande förhållande till livet, där allt inte behöver dekonstrueras och analyseras i detalj, utan kan få utveckla en struktur baserad på sammansmältningen av det som är och det som kunde ha varit. Drömmen är en utmaning som få är vuxna att anta, men som erbjuder oändliga möjligheter.

Andreas Hammar är dock högst medveten om att även drömmarna är utsatta för hotet från socialiseringen och den ekonomiska effektiviseringen. Drömfabriken är ytterst det den alltid har varit: en fabrik med horder av lönearbetande kreatörer som var och en drar sitt lilla strå till den stora, gemensamma stacken. I utställningen visar Hammar några ”bevis” i form av blueprints av olika slags scenografiska modeller, fabricerade av Ravenberrys avdelningar ”Plants & Trees” respektive ”Love & Romance”. Det kapitalistiska produktionssystemet låter inte hejda sig vid ens de sköraste aspekterna av den mänskliga existensen. I drömfabriken finns såväl egendomslösa proletärer som ägare av det intellektuella kapitalet.

Andreas Hammars konstnärskap fortsätter att beskriva en bana som, i ordets rätta bemärkelse, känns behagligt otidsenlig. Man kan inte missta sig på hans hängivelse inför ämnet, och genomförandet är oklanderligt. Det skall bra mycket till för att man inte skall kapitulera och låta sig förföras av hans egensinniga dröm om drömfabriken.

Adress: Sibyllegatan 22