Liljevalchs konsthall, Stockholm: ”Den handfasta rörelsen” (16/6-25/8)

När Liljevalchs ledning år 2005 helt sonika bytte ut den traditionella Vårsalongen mot en salong för formgivare mullrade det i en del kratrar. Visserligen var det designår, men man tummar inte ostraffat på institutioner som Vårsalongen. Men studerar man konsthallens historia lite närmare finner man att Liljevalchs alltsedan starten ägnat en del av sin verksamhet åt formområdet. Faktum är att utställningen ”Formbart” 2005 snarast var att betrakta som ett återställande av den ordning med fokus på form och konsthantverk som lösts upp i slutet av 90-talet. Just denna dolda historia har Päivi Ernkvist och Zandra Ahl, curatorer för Liljevalchs sommarutställning ”Den handfasta rörelsen”, tagit fasta på. Det speciella arkivrum de inrett mitt i konsthallen speglar den debatt som en gång omgivit formutställningarna, och som man med ”Den handfasta rörelsen” åter vill blåsa liv i.

Ernkvist och Ahl har tidigare varit verksamma bland annat i IASPIS projekt ”Craft in Dialogue”, som under perioden 2003-2006 arbetat med att öppna dammluckorna som ofta gjort konsthantverket till en ganska introvert företeelse. Fördomar som underblåst detta har inte saknats, från vildsinta reaktioner inifrån konsthantverkarskrået mot alla försök att göra det mindre materiellt och mer intellektuellt, till en avog inställning mot konsthantverket från institutioners och kulturbyråkraters sida. Det var exempelvis inte länge sedan galleristen Inger Molin i Stockholm (en av de få gallerister som specialiserat sig på just konsthantverk) nekades inträde i Svenska Galleriförbundet. Även en förhållandevis oförarglig utställning som Nationalmuseums ”Konceptdesign” (även den från designåret 2005) retade gallfeber på somliga, som fötts upp med visionen – och illusionen – om den rena svenska formen och det fulländade formföremålets absoluta värde i sig.

Med ”Den handfasta rörelsen” introducerar Päivi Ernkvist och Zandra Ahl begreppet ”formhantverk”, som breddar det traditionella konsthantverket till att omfatta även discipliner som industridesign och grafiskt formgivning. Framför allt vill man med formhantverket lyfta fram de kommunikativa och konceptuella aspekterna av hantverket på bekostnad av vad som tidigare fått dominera scenen, nämligen de materiella egenskaperna. Den som tänker besöka Liljevalchs med förhoppningen att få beskåda vackra konsthatverksföremål blir därför i många fall besviken, men besvikelsen övergår förhoppningsvis i nyfikenhet. Den breda publiken har inte tidigare varit bortskämd med att möta internationella designfantomer som Ted Noten och Ettore Sottsass i samma lokaler som inhemska stjärnskott som designgruppen Front eller de grafiska formgivarna Andreas och Fredrika, totalt ett dussin utställare. Men när detta sker blir man varse hur lite av den samtida formdiskussionen som faktiskt handlar om själva materialet och om föremålens funktion. Inom den av tradition mycket högre rankade bildkonsten har debatten mest kommit att föras i form av en ändlös räcka dödförklaringar och återuppståndelser (hur många gånger har exempelvis inte måleriet förklarats vara ett passerat stadium, bara för att en kort tid senare framställts som pånyttfött?). På formområdet tycks omvälvningarna ha hanterats på ett annat sätt, som praktiskt iscensatta diskussioner där enskilda verk och tillverkningsprocesser får leverera frågorna som söker svar.

Ett bra exempel på detta är just Front, vars möbeldesign hela tiden handlar om att sticka hål på etablerade modeller för industriell formgivning och i stället låta slumpen eller frihandsteckningens flexibilitet bestämma hur det färdiga föremålet kommer att se ut. Tidigare har de använt sig av djur som ”designers”, men i och med gruppens vistelse i Japan har man kommit att använda sig av avancerad teknik som digital frihandsteckning, där informationen i filerna omsätts till fysiska föremål via en laserstyrd plastgjutningsmaskin. Danska Claydies arbetar i andra änden av teknikspektrumet, och visar en kollektion med skålar, koppar och kannor i blå keramik, där den gemensamma nämnaren är att föremålen tillverkats med bara händerna av upphovskvinnor som försett med ögonbindlar. Oberoende av teknikklyftan som breder ut sig mellan dem så förenas Front och Claydies i ifrågasättandet av den allsmäktige formgivaren som rollfigur.

Med tanke på sin berömmelse borde Ted Noten vara ganska lätt att inordna i just kategorin allsmäktiga formgivare, men den fällan slinker han ganska enkelt ur i kraft av en osedvanligt anarkistisk attityd till hela formgivningsprocessen. Hans genomskinliga väska innehållande en autentisk pistol är redan en klassiker, liksom akrylväskan med den kemiska formeln CH2=C (CH3) C (00) CH3. Mindre bekant är det projektet ”Global Tactile Pieces, Volume 2” som han arbetade med 2004-2006, och som utgår från en 42 dagar lång tågresa han företog mellan Tokyo och Amsterdam. Installationen är helt och hållet byggd med hjälp av föremål och bilder han samlat på sig under resan, och förvandlas till ett materialiserat minnesporträtt av städer och människor. Notens installation är lika rolig som tänkvärd och visuellt övertygande.

Grafisk formgivning är ett område där visualiteten i den krävande utställningsmiljön inte alltid är så enkel att åstadkomma (ett undantag som bekräftar regeln är de grafiska formgivarnas ovanligt lyckade presentationer vid årets upplaga av Konstfacks Vårutställning). Även i ”Den handfasta rörelsen” kämpar de grafiska formgivarna med detta dilemma. Hjärta Smärta visar en spegelkorridor av ett slag som förekommit på de flesta av konsthögskolornas elevutställningar under de senaste åren, och Andreas och Fredrika har skapat ett bibliotek med sina projekt, som möjligen fungerar bra som showroom, men som i utställningssammanhang blir alltför konturlöst. Vill man fullfölja bokmetaforiken, så kan man konstatera att den japanske keramikern Takashi Hinoda lyckats bättre i sitt uppsåt. Han har förvandlat hela utställningsrummet till en slags serietidning, där hans eleganta och välgjorda keramiska figurer uppträder i nischer liknande seriestripparnas rutor.

Sist, men inte minst, vore en utställning som ”Den handfasta rörelsen” förstås ofullständig om den inte levererade en kärleksfull känga till allmogekonstens förmenta oskuldstillstånd. Denna gång är det Pontus Lindvall som står för kängandet genom en installation som befinner sig någonstans mitt emellan Peter Geschwind och Björn Kjelltoft. Lindvall fyller rummet med ett virrvarr av glatt målade industriella skumplaströr och färgsprakande plasthinkar, som han förädlat till lampskärmar. Kanske är det just på denna punkt som formhantverkarnas polemik känns annorlunda i jämförelse mot bildkonstnärernas. Här märks inga dolkstötar i ryggen, utan ett älskande och ihjälslagande med samma mått av genuin kärlek till den profession man alla delar. Dödar Liljevalchs utställning några älsklingar är jag säker på att den föder minst lika många.

Bilder (uppifrån och ned): Front, Ted Noten, Pontus Lindvall

Adress: Djurgårdsvägen 60