Knäpper + Baumgarten, Stockholm: Lotta Hannerz (23/8-23/9)

Att få epitetet ”osvensk” fäst på sig är för de flesta svenskar något positivt, vilket i sig är fascinerande underlighet. Inte många amerikaner som kallats ”oamerikanska” har uppfattat detta som något positivt, snarast tvärtom. Men vi svenskar lever i föreställningen att det positiva av nödvändighet måste vara det som avviker från allt det som Sverige står för, eller åtminstone från den värderingsgrund som vi uppfattar att vi alla delar. Men, som fallet ofta är med sådana schablonartade beskrivningar, förmår epitetet ”osvensk” egentligen bara fånga ett antal egenskaper i negativ bemärkelse, genom att fokusera på något som är avvikande. Skall man dock hitta ett enda ord som passar in på Lotta Hannerz konstnärskap så är det just ”osvenskt”. Hannerz är en konstnär som vägrar finna sig tillrätta i det klibbiga normsystem som under lång tid (men numera allt mindre framgångsrikt) försökt hålla konstnärerna på plats. Enligt detta regelverk skulle konstnärer exempelvis inte gå och tro att de var intellektuella, inte syssla med annat än konst och inte försöka vara roliga. Undantag finns förstås om bekräftar regeln, men så hamnade också för det mesta dessa utomlands.

Lotta Hannerz – som för den breda publiken förmodligen är mest känd som skapare av den stora hand och näsa som för några år sedan flöt omkring på Strömmens vatten i Stockholm – är närmast omöjlig att läsa som konstnär om man inte tar på sig en kontinentaleuropés glasögon, helst av allt läromästaren Erik Dietmans (han var Hannerz lärare på Kungl. Konsthögskolan). För all dem som känner saknaden efter den genialiske och uppstudsige Dietman särskilt stor är bekantskapen med Lotta Hannerz ett icke oävet substitut. Dietman och Hannerz delar en syn på tillvaron som en samling kinesiska askar, där det som synes vara något inte alltid är just detta. Ordlekar, synvillor, logiska kullerbyttor och ett radikalt tvivel på sinnenas exakthet är betydelsefulla ingredienser i detta konstnärliga förhållningssätt. Men det är också synen på konstnären och konstnärskapet som ett laboratorium, ett fritt skottfält för allehanda experimentella infall.

Såtillvida är det inte bara – och kanske inte ens främst – Dietman som inspirerat Hannerz till hennes säregna konstnärliga utflykter. Där finns hela den galliska surrealistiska och dadaistiska traditionen med René Magritte och Marcel Duchamp som huvudexponenter. I sin nya utställning har till och med Hannerz tagit sig an surrealisternas gamla idé om den automatiska skriften, och tecknat under inflytande av hypnos. Men hon gör det med distans, väl medveten om att surrealisternas dogmatism i själva verket är motsatsen till hennes anarkistiska attityd till finkonstens regelverk. Det är därför inte underligt att man plötsligt tycker sig urskilja Edvard Munchs ”Skriket” i det hypnotiska linjespelet. Det är som om konstnären överraskade oss med ett ”gotcha!” när hon noterat att vi hittat en konsthistorisk krok att hänga vår upplevelse på. Och det är just detta som en stor del av utställningen – och hennes konstnärskap – går ut på: att skapa osäkerhet om hur den logik är beskaffad som styr det konstnärliga skapandet och betraktarens upplevelse.

Hur det nu är med den saken, helt uppenbart är det emellertid att Lotta Hannerz ser skapandeprocessen som något man definierar under resans gång, och som genom sin oförutsägbarhet lägger nya infallsvinklar till de gamla. Sålunda blir det helt naturligt för henne att expandera en realistisk återgivning av det egna arbetsbordet med en fysiskt närvarande papperskorg under bilden och i god Magritte-anda låta en skugga av filt filosofera över om den egentligen är skuggan av en tankebubbla – som givetvis svävar en bit ovanför golvet över filten. Inte heller mellan teckning, måleri och skulptur finns några tydliga gränser i Hannerz värld. Det har i och för sig varit en självklarhet i konsten under de senaste decennierna, men hos Hannerz blir gränslösheten konkret. En man tycks i färd med att teckna fram sin egen illusoriska värld i två dimensioner, och en skalenlig skulptur föreställande konstnären själv rodnar oförklarligt inför anblicken av en av de egna hypnosmålningarna. Logiken och genrerna biter sig själv i svansen.

Lotta Hannerz är en konstnär som sjunger långsamhetens och eftertänksamhetens höga lov, vilket i sig är välgörande. Hon tillhör heller inte dem som hyllar förnyelsen för dess egen skull. Har man följt henne under några år känner man garanterat igen sig även denna gång. Men hennes konst har en sällsynt egenskap, som fler borde uppskatta: den får betraktaren att känna sig både receptiv och intelligent. När så många andra i stället skruvar upp volymen i hopp om att därigenom övertyga är detta inget mindre än ett balsam för själen.

Adress: Tegnérgatan 4