Allt som ser ut som konst behöver inte vara konst. Och mycket av det som inte alls verkar vara konst visar sig vid en närmare besiktning faktiskt vara just - konst. Svårigheten att reda ut begreppen har till stor del att göra med att vi till vardags vant oss vid att bedöma företeelser i vår närhet utifrån sättet som de uttrycks på. Denna tradition är grundmurad även inom konsten. För de rättskaffens medborgare som för hundra år sedan hämtade sin definition av vad som är "konst" från den klassiska traditionen torde mötet med Picassos och Braques verk ha varit mer chockartat än vad vi sannlikt kan föreställa oss. Raseriet som dessa konstnärer bemöttes med från den s.k. allmänna opinionen har förmodligen inte överträffats av någon enda senare inträffad kulturhändelse. Det vore emellertid en missuppfattning att tro att reaktionen enbart var resultatet av en generell, småborgerlig förstockning. Vad saken i själva verket handlar om är valet av verklighetsperspektiv eller, mer korrekt, upptäckten av att det inte finns en allenarådande synvinkel ur vilken verkligheten kan skildras. För modernismens pionjärer var denna insikt revolutionär, inte bara i estetisk bemärkelse. Konstnärens hävdande av rätten att beskriva en nivå av verkligheten som inte är omedelbart visuellt tillgänglig var också ett grundskott mot maktelitens anspråk på att sitta inne med den slutgiltiga sanningen om hur samhället skall organiseras.

Det ligger med andra ord en våldsam kraft i förmågan att leverera alternativa synsätt på en skenbart välbekant omgivning. Tankar som dessa gör sig påminda vid mötet med Carl Michael (C M) von Hausswolffs verk. von Hausswolff har sedan 90-talets början fungerat som en av de mest dynamiska katalysatorerna i svenskt kulturliv, även om han (i likhet med Leif Elggren, flerårig kollega och medregent i konungariket Elgaland-Vargaland) valt att inta en position i utkanten av det massmediala strålkastarljuset. von Hausswolffs verksamhet som konstnär, curator, elektronmusikkompositör, DJ och skivproducent har dessutom gjort honom immun mot kulturetablissemangets förkärlek för kategorisering och klassificering. Det finns inget mönster i var han härnäst dyker upp och det enda man kan vara säker på är att det inte blir exakt där man förväntat sig. I sin nya utställning på Andréhn-Schiptjenko arbetar von Hausswolff vidare på ett koncept som han redan ägnat en hel del tid och konstnärlig kraft, nämligen den teknologiska representationen av en verklighet som befinner sig utanför det vanliga sinnesspektrumet. I detta avseende delar han plattform med ytterligare några av galleriets konstnärer, främst Peter Hagdahl och finländarna Tommi Grönlund och Petteri Nisunen. von Hausswolffs installation skiljer sig emellertid från dessa konstnärers verk genom sin betydligt mindre hitechbetonade profil. Visserligen använder sig von Hausswolff av både en marinradar, ett ekolod och en ljudgenerator, men komponenternas funktion och användningsområde avviker inte nämnvärt från vad vad tillverkaren avsett.

Utrustningarna registrerar var för sig det omkringliggande rummet och dess interiördetaljer, oberoende om dessa utgörs av möbler, arkitektoniska element eller galleribesökare. Allt avsätter ungefär samma slags elektroniska avtryck på bildskärmarna. Att på denna grundval spekulera i skillnaderna mellan döda ting och organiska varelser är en tämligen hopplös uppgift eftersom radar- och sonarekon inte känner kvalitativa skillnader, enbart kvantitativa. I den värld som von Hausswolff "avbildar" råder med andra ord ingen hierarki av den typ som skapelseberättelser från Bibeln till Hollywood postulerar. Detsamma gäller betydelsen av det enskilda konstverken. De abstrakta bilder som seriellt löper utmed två av galleriets väggar hade utan större svårighet kunnat tolkas som verk frambringade av någon övervintrad modernist. Det vill säga, ända till dess vi inser att bilderna är reproducerade snapshots av radaranläggningens bildskärm. Återigen inställer sig frågan om vilket perspektiv som har tolkningsföreträde och om bilderna på väggen blir sämre konstverk för att de frambringats av en maskin, i sin tur en estetisk ambition som Andy Warhol menade vara det konstnärliga arbetets mål. C M von Hausswolffs utställning är rik på frågor men - lyckligtvis - fattig på svar. Hans konst är inte av det slaget som griper och rör om i vårt inre, men frågorna han ställer är av såpass strategisk natur att det lönar sig att låta utställningsupplevelsen slå rot och växa till ett vackert litet tanketräd.